Så kom kraschen. Den som många har varnat mig för. Många som sagt att den borde komma, men jag som kört på i vanligt tempo med tanken på transplantation lite vid sidan om mig och mitt liv. Vad var det som hände? Hela året har jag sprungit, jag har försökt springa ifrån mig själv och mina tankar. Det har fungerat, fram till nu. Jag har hela året haft delmål, men nu är delmålen slut. Och jag lika så.

I januari var det ett enda kaos, jag skulle reda ut om jag ville starta utredning. När det målet var klart så blev nästa själva utredningen.  Utredningsveckan gick i ett rasande tempo, och jag kände mig överkörd mentalt. Så mycket info, och undersökningar. Men det finns en grej som var fantastisk, jag fick allting dokumenterat. Så saknar jag något, kan jag alltid gå tillbaka och se det.  Ni kommer förstå sen. Tack L och H.
När jag trodde att allting var klart med utredningsveckan så kom nästa mål, vaccin, vilket skulle ta hela sommaren. En sommar som inte blev så varm som jag hoppats på, men inte mindre fantastisk för det. Sen aktiverades jag på transplantationslistan, och en mindre kris var ett faktum.  Nu har det gått tre månader sedan jag aktiverades, en evighet och ingen tid alls. Men nu kom kraschen. Det som inte fick hända hände. Jag stannade och verkligheten körde över mig.

 

Så, för tillfället är jag inte i den (o)balans jag brukar vara i. Detta påverkar mitt liv mer än jag vill erkänna. Bara att andas tar upp stora delar av min energi. För dig som inte måste påminna din kropp om att andas, vet inte hur det känns. Du kan heller aldrig föreställa dig det. Resten av energin måste jag använda strategiskt. Vissa dagar går det att hålla ihop. Klä på sig, fixa sig och sedan ge sig av. Men bara ett par dagar, sedan kommer kraschen igen, och jag får betala för att kroppen inte fungerar. Det är mest det som gör mig så ledsen. Att den inte fungerar, och allt det jag kunnat göra inte går i samma takt längre. Så, om du inte hört av mig, eller känner att jag inte orkar dyka upp på sociala tillställningar och evenemang, här är svaret.

Jag behöver tid för mig själv, och fokus på det som komma skall med människor runt om mig som verkligen känner mig och mina gränser. Ibland orkar jag dyka upp på sociala tillställningar, men inte alltid.

 

Men; this too shall pass, någon gång lär jag återkomma till det sociala livet, jag ska bara ha ett par nya lungor först.

 

  

 

 

 

Och så kom kraschen

Transplantation 3 kommentarer

Så kom kraschen. Den som många har varnat mig för. Många som sagt att den borde komma, men jag som kört på i vanligt tempo med tanken på transplantation lite vid sidan om mig och mitt liv. Vad var det som hände? Hela året har jag sprungit, jag har försökt springa ifrån mig själv och mina tankar. Det har fungerat, fram till nu. Jag har hela året haft delmål, men nu är delmålen slut. Och jag lika så.

I januari var det ett enda kaos, jag skulle reda ut om jag ville starta utredning. När det målet var klart så blev nästa själva utredningen.  Utredningsveckan gick i ett rasande tempo, och jag kände mig överkörd mentalt. Så mycket info, och undersökningar. Men det finns en grej som var fantastisk, jag fick allting dokumenterat. Så saknar jag något, kan jag alltid gå tillbaka och se det.  Ni kommer förstå sen. Tack L och H.
När jag trodde att allting var klart med utredningsveckan så kom nästa mål, vaccin, vilket skulle ta hela sommaren. En sommar som inte blev så varm som jag hoppats på, men inte mindre fantastisk för det. Sen aktiverades jag på transplantationslistan, och en mindre kris var ett faktum.  Nu har det gått tre månader sedan jag aktiverades, en evighet och ingen tid alls. Men nu kom kraschen. Det som inte fick hända hände. Jag stannade och verkligheten körde över mig.

 

Så, för tillfället är jag inte i den (o)balans jag brukar vara i. Detta påverkar mitt liv mer än jag vill erkänna. Bara att andas tar upp stora delar av min energi. För dig som inte måste påminna din kropp om att andas, vet inte hur det känns. Du kan heller aldrig föreställa dig det. Resten av energin måste jag använda strategiskt. Vissa dagar går det att hålla ihop. Klä på sig, fixa sig och sedan ge sig av. Men bara ett par dagar, sedan kommer kraschen igen, och jag får betala för att kroppen inte fungerar. Det är mest det som gör mig så ledsen. Att den inte fungerar, och allt det jag kunnat göra inte går i samma takt längre. Så, om du inte hört av mig, eller känner att jag inte orkar dyka upp på sociala tillställningar och evenemang, här är svaret.

Jag behöver tid för mig själv, och fokus på det som komma skall med människor runt om mig som verkligen känner mig och mina gränser. Ibland orkar jag dyka upp på sociala tillställningar, men inte alltid.

 

Men; this too shall pass, någon gång lär jag återkomma till det sociala livet, jag ska bara ha ett par nya lungor först.

 

  

 

 

 

Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Det minst dåliga valet är oftast det bästa.

Transplantation En kommentar

Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Donationsveckan 2017 närmar sig i samma takt som hösten gör sitt intåg. Med stormsteg.
 
I hela mitt liv så har jag vetat att donationsveckan är i oktober, men inte engagerat mig särskilt mycket. Sedan 2014 har jag varit med varje år, delat inlägg, föreläst för elever och satt upp kampanjbilder på offentliga platser. 
 
I år är det annorlunda, väldigt annorlunda.
I år står jag själv på transplantationslistan för nya lungor. 
I år tillhör jag statistiken. 
 
Donationsveckan kommer innebära massa roliga saker, men den kommer även tvinga mig att vara i nuet. Att jag står på transplantationslistan har inte riktigt sjunkit in än. Jag springer från tanken så fort den kommer nära, stannar jag så kommer den inte bara komma ifatt mig, utan fullständigt köra över mig. Så jag låter bli att tänka för mycket och låter tiden lösa resten. 
 
Jag har valt att vara öppen med min situation. Jag har inte bett om cf, och jag var inte beredd att det skulle gå såhär fort från att vara ok i lungorna till att behöva en transplantation. 
Jag hoppas att jag kan vara en förebild för de som någon gång kommer gå igenom detta, eller bara för den som inte vet var de står i frågan.
 
 Donationsveckan 2017, bring it on! 
 
 
 
 
 
Bildtext: I år har MOD, Mer organdonation ett samarbete med 1,6 miljonersklubben. Se länk nedan. Bilden ovan är mitt lilla bidrag för att sprida kunskap om organdonation. 
 

Donationsveckan 2017

Transplantation Kommentera
Donationsveckan 2017 närmar sig i samma takt som hösten gör sitt intåg. Med stormsteg.
 
I hela mitt liv så har jag vetat att donationsveckan är i oktober, men inte engagerat mig särskilt mycket. Sedan 2014 har jag varit med varje år, delat inlägg, föreläst för elever och satt upp kampanjbilder på offentliga platser. 
 
I år är det annorlunda, väldigt annorlunda.
I år står jag själv på transplantationslistan för nya lungor. 
I år tillhör jag statistiken. 
 
Donationsveckan kommer innebära massa roliga saker, men den kommer även tvinga mig att vara i nuet. Att jag står på transplantationslistan har inte riktigt sjunkit in än. Jag springer från tanken så fort den kommer nära, stannar jag så kommer den inte bara komma ifatt mig, utan fullständigt köra över mig. Så jag låter bli att tänka för mycket och låter tiden lösa resten. 
 
Jag har valt att vara öppen med min situation. Jag har inte bett om cf, och jag var inte beredd att det skulle gå såhär fort från att vara ok i lungorna till att behöva en transplantation. 
Jag hoppas att jag kan vara en förebild för de som någon gång kommer gå igenom detta, eller bara för den som inte vet var de står i frågan.
 
 Donationsveckan 2017, bring it on! 
 
 
 
 
 
Bildtext: I år har MOD, Mer organdonation ett samarbete med 1,6 miljonersklubben. Se länk nedan. Bilden ovan är mitt lilla bidrag för att sprida kunskap om organdonation.