Människor kommer och går under ens liv. Vissa är tillfälliga gäster, som Jonas Gardell säger, medan andra är meningen att de ska stanna längre. Detta är till för alla de tillfälliga gästerna som håller käften och bara glor.


Det finns så mycket foton, så många minnen, så många händelser där vi kan ha tagit ett snedsteg och hamnat som en anekdot hos okända människor. Tänk alla gånger man snubblat på en kullersten, haft fläckar på kläderna eller något annat konstigt eller roligt. Vi är bara mänskliga och alla kan göra fel och klanta till det. 
Däremot finns det en grej jag inte orkar med. 
Jag har blivit opererad i magen så många gånger under min livstid att det knappt går att räkna, men jag har vant mig vid att folk tittar när jag går i bikini på standen. Ja, du läste rätt. Jag går i bikini, utan att skämmas. Jag har inget att skämmas över. Jag ser ut såhär. 

Jag tog ett beslut om att sätta in en Port-a-cath den 16 April 2013 eftersom jag inte har lust med att bli sönderstucken varje gång jag har en intravenös behandling då nålarna mest hoppar ur och bråkar. Ett beslut som gick fort att fatta, men svårare att förstå.
Eftersom jag går på en omvårdnadsskola så kände jag att folk förstår, och inte tittar snett när jag var helt grön och svullen strax under höger nyckelben. Det kanske var jag som var naiv, folk förstår ingenting. De är totalt oförstående. De stirrar men säger ingenting. Folk måste sluta vara rädda och fråga. Fråga, och kommunicera är jätteviktigt. Det är likadant med mina ärr efter de andra operationerna folk stirrar, men säger ingenting. Jag bryr mig inte om vad de tänker, men jag vill inte höra tisslande och tasslande om mig när jag går förbi folk på stranden. Jag vill inte att folk vänder sig om. Dessa personer är tillfälliga gäster i mitt liv, de går förbi, men sätter ändå avtryck.

Jag ser ut shär, och jag kan inte ändra på det, eller jag vill inte ändra på det. Detta är jag. #Fckperfection


 
 

Till alla tillfälliga gäster i mitt liv.

Allmänt 3 kommentarer
Människor kommer och går under ens liv. Vissa är tillfälliga gäster, som Jonas Gardell säger, medan andra är meningen att de ska stanna längre. Detta är till för alla de tillfälliga gästerna som håller käften och bara glor.


Det finns så mycket foton, så många minnen, så många händelser där vi kan ha tagit ett snedsteg och hamnat som en anekdot hos okända människor. Tänk alla gånger man snubblat på en kullersten, haft fläckar på kläderna eller något annat konstigt eller roligt. Vi är bara mänskliga och alla kan göra fel och klanta till det. 
Däremot finns det en grej jag inte orkar med. 
Jag har blivit opererad i magen så många gånger under min livstid att det knappt går att räkna, men jag har vant mig vid att folk tittar när jag går i bikini på standen. Ja, du läste rätt. Jag går i bikini, utan att skämmas. Jag har inget att skämmas över. Jag ser ut såhär. 

Jag tog ett beslut om att sätta in en Port-a-cath den 16 April 2013 eftersom jag inte har lust med att bli sönderstucken varje gång jag har en intravenös behandling då nålarna mest hoppar ur och bråkar. Ett beslut som gick fort att fatta, men svårare att förstå.
Eftersom jag går på en omvårdnadsskola så kände jag att folk förstår, och inte tittar snett när jag var helt grön och svullen strax under höger nyckelben. Det kanske var jag som var naiv, folk förstår ingenting. De är totalt oförstående. De stirrar men säger ingenting. Folk måste sluta vara rädda och fråga. Fråga, och kommunicera är jätteviktigt. Det är likadant med mina ärr efter de andra operationerna folk stirrar, men säger ingenting. Jag bryr mig inte om vad de tänker, men jag vill inte höra tisslande och tasslande om mig när jag går förbi folk på stranden. Jag vill inte att folk vänder sig om. Dessa personer är tillfälliga gäster i mitt liv, de går förbi, men sätter ändå avtryck.

Jag ser ut shär, och jag kan inte ändra på det, eller jag vill inte ändra på det. Detta är jag. #Fckperfection


 
 
Någon form av öppet brev till Cystisk Fibros....

Du har format mig, vuxit upp med mig, alltid funnits där. Men nu börjar jag bli trött på dig. Vi har känt varandra i mer än 18 år. 6848 dagar för att vara exakt. 

Du sitter fast vid mig. Hela mitt liv. Det är du som förstör bitar av mig, mina lungor och min framtid. Jag har inte valt att ha dig vid min sida, eller snarare innuti mig.
Jag hade helst velat att du var en person som jag skulle kunna slå på, ge en ordentlig käftsmäll när du bråkar med mig. Jag vill kunna resonera, diskutera och komma fram till en lösning tillsammans med dig, men tydligen inte. Du är som ett jävla spöke. Du finns där, och visar dig i tid och otid. Du är käppen i mitt livshjul. Jag säger bara, det hade varit mer rättvist om du varit mänsklig.
 
Vi lär oss saker av varandra, eller? 
Det kan ju inte vara meningen att det bara är jag som ska lära mig av dig, du får ju ta och bjuda till lite och inte vara så baktsträvande hela tiden. 
Nu är det tyvärr så att du inte är en person som jag kan prata med, men det vore lättare om det var så.
 
Hur mycket jag än vill slå på dig, hur många gånger jag än har sagt att jag hatar dig så har du format mig till den jag är idag. CF, vi kommer aldrig bli goda vänner, jag vill inte ens ha dig som en klasskamrat, avlägsen släkting eller något annat som man måste låtsas tycka om.
Nej, jag låter dig hållas, vi får fortsätta att leva med varandra.  Det har ju gått ganska bra hittils och det har ju gått ganska bra för mig i livet trots att du är med.

Trots detta vill jag säga, tack för att du finns och alltid är med mig.



 

6848 dagar tillsammans

Allmänt 2 kommentarer
Någon form av öppet brev till Cystisk Fibros....

Du har format mig, vuxit upp med mig, alltid funnits där. Men nu börjar jag bli trött på dig. Vi har känt varandra i mer än 18 år. 6848 dagar för att vara exakt. 

Du sitter fast vid mig. Hela mitt liv. Det är du som förstör bitar av mig, mina lungor och min framtid. Jag har inte valt att ha dig vid min sida, eller snarare innuti mig.
Jag hade helst velat att du var en person som jag skulle kunna slå på, ge en ordentlig käftsmäll när du bråkar med mig. Jag vill kunna resonera, diskutera och komma fram till en lösning tillsammans med dig, men tydligen inte. Du är som ett jävla spöke. Du finns där, och visar dig i tid och otid. Du är käppen i mitt livshjul. Jag säger bara, det hade varit mer rättvist om du varit mänsklig.
 
Vi lär oss saker av varandra, eller? 
Det kan ju inte vara meningen att det bara är jag som ska lära mig av dig, du får ju ta och bjuda till lite och inte vara så baktsträvande hela tiden. 
Nu är det tyvärr så att du inte är en person som jag kan prata med, men det vore lättare om det var så.
 
Hur mycket jag än vill slå på dig, hur många gånger jag än har sagt att jag hatar dig så har du format mig till den jag är idag. CF, vi kommer aldrig bli goda vänner, jag vill inte ens ha dig som en klasskamrat, avlägsen släkting eller något annat som man måste låtsas tycka om.
Nej, jag låter dig hållas, vi får fortsätta att leva med varandra.  Det har ju gått ganska bra hittils och det har ju gått ganska bra för mig i livet trots att du är med.

Trots detta vill jag säga, tack för att du finns och alltid är med mig.



 
Mitt i den vecka som prövat mitt kontrollbehov långt över den gräns jag trodde jag hade, kom det en strimma ljus. Ett ljus som kom precis vid rätt tillfälle, för båda parter.
All denna ångest som legat och grott i mig under en tid. Jobbångesten. Den är som bortblåst nu.
 
Allting har gått så fort, jag har inte ens hunnit tänka. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag är glad. Fruktansvärt glad. Nu händer nya saker, bra saker. Framtiden väntar runt hörnet, och jag ska inte ens försöka beskriva hur nyfiken jag är på den.
Jag vet inte vad den bär med sig, det återstår att se.
 
Framtiden, nu är det vi två tillsammans.

 
 
 
 

Framtiden, nu är det vi två tillsammans

Allmänt Kommentera
Mitt i den vecka som prövat mitt kontrollbehov långt över den gräns jag trodde jag hade, kom det en strimma ljus. Ett ljus som kom precis vid rätt tillfälle, för båda parter.
All denna ångest som legat och grott i mig under en tid. Jobbångesten. Den är som bortblåst nu.
 
Allting har gått så fort, jag har inte ens hunnit tänka. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag är glad. Fruktansvärt glad. Nu händer nya saker, bra saker. Framtiden väntar runt hörnet, och jag ska inte ens försöka beskriva hur nyfiken jag är på den.
Jag vet inte vad den bär med sig, det återstår att se.
 
Framtiden, nu är det vi två tillsammans.