Beatrice Halby

För några dagar sedan la jag ut en bild på instagram (@beatricehalby) där jag citerade en bit ur Melissa Horns låt ''Jag saknar dig mindre och mindre''. Kort efter att bilden kom upp kände jag att det kanske var så som citatet sa. ''Men jag behöver dig, kom hit och rör om. Jag behöver nåt att skriva om'' Det var så. Jag behövde få skriva. Skriva av mig. Skrika av mig. Gråta av mig.

 

Det kom som en blixt från en ganska klar himmel igår, torsdag den 22 augusti. Efter jobbet, innan we are histoy på Malmöfestivalen. Jag skulle precis beställa något att äta.
Då ringer sjuksköterskan för Cf-teamet i Lund och berättar att jag har pseudomonas i lungorna. Ni som vet vad det är vet vad det innebär, ni som inte vet får googla. ( wikipedia är inte en särskilt bra källa ungdomar..) Jag har haft det två gånger när jag var liten, men mest troligt satt de i käften då. Men nu satt de i lungorna. 

Det var som att få ett dödsbesked, vilket det naturligtvis inte är. Men jag kan inte låta bli att bli rädd. Rädd för biverkningarna, tröttheten, illamåendet som uppstår, den aptitlösheten som infinner sig. Rädslan för vad detta kan vara början till. Ovissheten om hur det ska gå att jobba med nålen i port a cathen. Rädslan för att ligga klubbad under min tredagarsledighet. 
Jag ringde de närmsta först, och ärligt talat, jag vet inte hur jag skulle orkat med detta utan dem. 

Pontus, att du stod ut med min frustration och mina tårar igårkväll och att du följde med idag när nålen sattes är väl helt fantastiskt.

För många är kanske detta en liten sak. För mig är det en stor sak. Ett nederlag. Ett misslyckande, och det är bara mitt fel. Jag kan anklaga mig själv tills jag går under. Varför? jag har ju Cf, då får man ta såna smällar säger någon. Men jag ser mig inte själv som sjuk i vanliga fall, vilket gör att en iv-behandling blir ett enormt nederlag, ett bevis på att jag inte är som alla andra. 

Cf, jag behöver dig, du kommer hit och rör om, och då får jag skriva av mig.