Jag vill ingenting hellre än att berätta om hennes fantastiska historia. Gärna med detaljer som får dig att sätta frukosten i halsen. Jag vill få dig att tänka och få dig att agera. En förändring måste ske, och det är nu. För hon kunde varit död.


För tre år sedan hade min vän Agnes en vecka kvar att leva, i januari detta året firade hon sin 22-års dag. I hennes fall var det lungsjukdomen Cystisk fibros som hade förstört lungorna så pass mycket att hon sattes upp på väntelistan för nya lungor när hon bara var 17 år. Väntan blev väldigt lång, nästan två år tog det innan samtalet kom.  Den 28 mars 2011 fick hon ett par nya lungor, utan de hade hon inte levt idag. Hennes egna lungor var i så dåligt skick att hon knappt kunde andas. Hon hade bokstavligen nästan drunknat i sitt eget slem.
Agnes var en av ca 800 personer som årligen står på väntelistan för ett eller flera nya organ.
15% av Sveriges befolkning tror inte på organdonation medan resterande 85% av befolkningen är positiva till donation, tyvärr har endast 15% registrerat sig i donationsregistret och 85% är oregistrerade. *
År 2014 dör folk fortfarande i väntan på organ. Bristen på organ är stor och insikten att hon kunde tillhöra den statistiken som faktiskt inte överlevt väntan är hemsk.

Någon måste dö för att någon annan ska överleva, det är fakta. Fakta som gör ont. Att någon har tagit ställning när de levt, till att de vill donera sina organ efter sin död är helt fantastiskt och det gjorde skillnad för henne.
Då kan den som fått livets gåva, leva för båda. Det är så viktigt att du uttrycker din vilja medan du lever och nu är det lättare än någonsin. Med alla smarta telefoner, datorer och iPads går det att registrera sig på Socialstyrelsens hemsida eller ladda ner det digitala donationskortet som organisationen, Mer organ donation - MOD har tagit fram.

Peter Carstedt,  grundare för Mod skriver i Skånes Fria en debattartikel om varför Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa på organdonation trots att viljan finns där.
Jag kan inte låta bli att känna hur skammen sköljer över mig. Jag hade  faktiskt inte uttryckt min vilja fram till mars detta år. Så här i efterhand skäms jag över mina förväntningar på en eventuell lungtransplantation (om än långt fram i tiden) då jag inte ens uttryckt min egen vilja.

Hade vi haft ett annat system som gick ut på att varje invånare i detta avlånga land var tvungen att registrera sig, alternativt avregistrera sig hade vi haft fler möjliga donatorer, och förkortat väntelistan avsevärt. Färre hade gått bort i väntan på ett nytt organ. För att minska köerna måste lagstiftningen ses över och ändras.

Socialminister Göran Hägglund skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet som gjorde att han hamnade i blåsväder och efter detta startades en utredning av donationslagen startades och förväntas vara klar 2015. Låt oss hoppas  att denna utredning gör att vi kommer någonstans i Sverige. Att vi får ta till vara all de kunskap som finns inom vården och att det kan rädda liv. Eftersom en donator kan rädda upp till åtta liv så måste det ske en attitydförändring  till organdonation och vi måste våga prata om ämnet.


Vi får inte glömma att en donator kan aldrig bli mer levande än genom någon annan.

* Källa: Mer Organ Donation - Mod. informationsbroschyr

År 2014 dör folk fortfarande i onödan.

Allmänt En kommentar

Jag vill ingenting hellre än att berätta om hennes fantastiska historia. Gärna med detaljer som får dig att sätta frukosten i halsen. Jag vill få dig att tänka och få dig att agera. En förändring måste ske, och det är nu. För hon kunde varit död.


För tre år sedan hade min vän Agnes en vecka kvar att leva, i januari detta året firade hon sin 22-års dag. I hennes fall var det lungsjukdomen Cystisk fibros som hade förstört lungorna så pass mycket att hon sattes upp på väntelistan för nya lungor när hon bara var 17 år. Väntan blev väldigt lång, nästan två år tog det innan samtalet kom.  Den 28 mars 2011 fick hon ett par nya lungor, utan de hade hon inte levt idag. Hennes egna lungor var i så dåligt skick att hon knappt kunde andas. Hon hade bokstavligen nästan drunknat i sitt eget slem.
Agnes var en av ca 800 personer som årligen står på väntelistan för ett eller flera nya organ.
15% av Sveriges befolkning tror inte på organdonation medan resterande 85% av befolkningen är positiva till donation, tyvärr har endast 15% registrerat sig i donationsregistret och 85% är oregistrerade. *
År 2014 dör folk fortfarande i väntan på organ. Bristen på organ är stor och insikten att hon kunde tillhöra den statistiken som faktiskt inte överlevt väntan är hemsk.

Någon måste dö för att någon annan ska överleva, det är fakta. Fakta som gör ont. Att någon har tagit ställning när de levt, till att de vill donera sina organ efter sin död är helt fantastiskt och det gjorde skillnad för henne.
Då kan den som fått livets gåva, leva för båda. Det är så viktigt att du uttrycker din vilja medan du lever och nu är det lättare än någonsin. Med alla smarta telefoner, datorer och iPads går det att registrera sig på Socialstyrelsens hemsida eller ladda ner det digitala donationskortet som organisationen, Mer organ donation - MOD har tagit fram.

Peter Carstedt,  grundare för Mod skriver i Skånes Fria en debattartikel om varför Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa på organdonation trots att viljan finns där.
Jag kan inte låta bli att känna hur skammen sköljer över mig. Jag hade  faktiskt inte uttryckt min vilja fram till mars detta år. Så här i efterhand skäms jag över mina förväntningar på en eventuell lungtransplantation (om än långt fram i tiden) då jag inte ens uttryckt min egen vilja.

Hade vi haft ett annat system som gick ut på att varje invånare i detta avlånga land var tvungen att registrera sig, alternativt avregistrera sig hade vi haft fler möjliga donatorer, och förkortat väntelistan avsevärt. Färre hade gått bort i väntan på ett nytt organ. För att minska köerna måste lagstiftningen ses över och ändras.

Socialminister Göran Hägglund skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet som gjorde att han hamnade i blåsväder och efter detta startades en utredning av donationslagen startades och förväntas vara klar 2015. Låt oss hoppas  att denna utredning gör att vi kommer någonstans i Sverige. Att vi får ta till vara all de kunskap som finns inom vården och att det kan rädda liv. Eftersom en donator kan rädda upp till åtta liv så måste det ske en attitydförändring  till organdonation och vi måste våga prata om ämnet.


Vi får inte glömma att en donator kan aldrig bli mer levande än genom någon annan.

* Källa: Mer Organ Donation - Mod. informationsbroschyr

Det gått ett år sedan jag började prata med folk. Jag har ju kunnat prata sedan jag var liten men det var först för ett år sedan jag började prata på ett djupare plan med människor i min omgivning. Förändringen har kommit gradvis och jag känner mig inte ytlig när jag pratar. Att kommunicera är något av det viktigaste som finns. Utan kommunikation stannar världen.  

Jag satt nyligen på ett hotellrum med en av mina bästa vänner. Till sommaren har jag känt honom i fyra år och vi har alltid kunnat prata om allting, men det är inte utan att jag har känt mig ytlig.
Han är spännande, jag kan lyssna i timmar på vad han har att berätta. Jag har känt mig lite som en katt bland hermelinerna. Vi är varandras raka motsatser, men ändå så lika. Jag är ointressant, ytlig och ganska självupptagen. Han är öppen, godhjärtad och sätter ofta andra före sig själv.

Vi satte oss på hotellrummet som jag bodde på under min vistelse i huvudstaden. Han slog sig ner i fåtöljen och jag mitt emot på en pinnstol som var allt annat än bekväm. Sedan ställde han en fråga, som tillät mig att svara på precis vilket sätt jag ville.
’’ Var är du i livet just nu?’’
En fråga som jag kan välja att svara på så enkelt eller så invecklat jag vill på. Jag svarade genom att berätta var jag var. Samtalet gick vidare, vi öppnade oss på ett tidigare okänt sätt. Jag äskade det. Vi kom varandra så nära att mitt hjärta nästan var utanpå kroppen. Saker som jag inte ens pratat om med mina föräldrar om satt vi nu tillsammans och processade.
Det var då jag förstod hur nära vi står varandra.
Det var då jag insåg att jag inte är ytligare än jag gör mig. Att prata är en konst, det kräver mod och träning. Att stanna upp och tänka efter mår vi nog alla bra av.

Ibland kräver livet eftertanke, och vilken fråga passar då bättre in än ’’ Var i livet är du just nu?’’



 

En fråga. Miljoner möjliga svar.

Allmänt Kommentera

Det gått ett år sedan jag började prata med folk. Jag har ju kunnat prata sedan jag var liten men det var först för ett år sedan jag började prata på ett djupare plan med människor i min omgivning. Förändringen har kommit gradvis och jag känner mig inte ytlig när jag pratar. Att kommunicera är något av det viktigaste som finns. Utan kommunikation stannar världen.  

Jag satt nyligen på ett hotellrum med en av mina bästa vänner. Till sommaren har jag känt honom i fyra år och vi har alltid kunnat prata om allting, men det är inte utan att jag har känt mig ytlig.
Han är spännande, jag kan lyssna i timmar på vad han har att berätta. Jag har känt mig lite som en katt bland hermelinerna. Vi är varandras raka motsatser, men ändå så lika. Jag är ointressant, ytlig och ganska självupptagen. Han är öppen, godhjärtad och sätter ofta andra före sig själv.

Vi satte oss på hotellrummet som jag bodde på under min vistelse i huvudstaden. Han slog sig ner i fåtöljen och jag mitt emot på en pinnstol som var allt annat än bekväm. Sedan ställde han en fråga, som tillät mig att svara på precis vilket sätt jag ville.
’’ Var är du i livet just nu?’’
En fråga som jag kan välja att svara på så enkelt eller så invecklat jag vill på. Jag svarade genom att berätta var jag var. Samtalet gick vidare, vi öppnade oss på ett tidigare okänt sätt. Jag äskade det. Vi kom varandra så nära att mitt hjärta nästan var utanpå kroppen. Saker som jag inte ens pratat om med mina föräldrar om satt vi nu tillsammans och processade.
Det var då jag förstod hur nära vi står varandra.
Det var då jag insåg att jag inte är ytligare än jag gör mig. Att prata är en konst, det kräver mod och träning. Att stanna upp och tänka efter mår vi nog alla bra av.

Ibland kräver livet eftertanke, och vilken fråga passar då bättre in än ’’ Var i livet är du just nu?’’