Beatrice Halby

20 år. 

För många är 20 år någon slags brytpunkt. Tonåren försvinner för att aldrig mer komma tillbaka. Du får bestämma själv över det mesta i livet, det enda som du måste vänta med till den dag du fyller 25 är sterilisering  och  adoption. Det är dags att hitta sin väg i livet.

För mig innebär det ännu ett år av  sjukhusvistelser,  intravenösa behandlingar och överraskande kvällar av ångest. 

Jag ligger ännu en sömnlös natt och googlar. Ångesten kommer krypande och stressen trycker på. Jag slänger iväg några sms till de närmsta vännerna om att jag älskar dem. Jag hinner knappt tänka att det imorgon kan det vara för sent, innan fingrarna har tryckt fram en ny flik och skrivit ''medellivslängd vid Cystisk Fibros''. Det föga muntra svaret är mellan 40-50 år. Jag vet svaret, men sökandet ger ändå en känsla av spänning.

I en dimma av rosevin och salta pinnar med mina närmsta vänner skämtar jag om döden. Vi pratar om den allt för sällan, men vi skämtar. Skämten om självantändning på krematoriet, hur vi sitter på ett äldreboende tillsammans och dicker vin och driver personalen till vansinne är en nidbild över hur vårt liv kommer bli på ålderns höst. Detta trots att vi vet att vi aldrig kommer hamna i situationen tillsammans.  Det är roligt, om man har samma humor som vi.  

För mig betyder min 20-års dag att jag enligt statistiken har levt ungefär halva mitt liv.  Eftersom jag är lagd åt det pessimistiska hållet så är det med mörk humor jag tar emot dagens första grattis från min vän. Hon ställde frågan hur det kändes att fylla 20, jag svarade med ett lätt skratt, jo men absolut, ett år närmre döden. Skål på dig min vän. 

Sedan tog jag en stor klunk rosevin och gick ut och mötte dagen.