Jag har ett hemskt humör. Likt en orkan kan jag dundra fram.  Jag säger saker utan att mena det, jag håller tyst där jag borde agera. Jag är extremt inkonsekvent och skyller gärna ifrån mig. Samtidigt är jag den ärligaste människan som finns. Jag besitter ofta en dubbelmoral utan dess like. Ibland är det på gränsen till trippelmoral. Jag älskar mig själv samtidigt som jag avskyr mig och mitt sätt att agera. Jag ber aldrig om ursäkt där jag borde, samtidigt säger jag säger alltid förlåt när jag inte borde.
Jag är en smaklös blandning, en röra. Jag är eventuellt ett fall för den mest avancerade psykvården, men där skulle de inte ens vilja ta i mig med tång.

 

Jag skulle kunna välja att berätta om när jag var liten, bygga upp en falsk bild av min barndom. En trygg timid uppväxt eller ett helvete, men det gör jag inte eftersom båda är lika osanna. Istället släpar jag fanskapet, mig själv, till bikten. Jag ska berätta om mig själv. Jag ska berätta det jag känner. Det jag känner om skrivandet, den till synes obefintliga kärleken, den där ångesten som ibland sätter sig på min axel och om min sjukdom Cystisk Fibros, den som alltid finns där och inte tvekar att ställa upp för göra livet lite surt ibland. En uppgörelse med mig själv och min uppväxt, det är dags att bikta sig. Erkänna, konfrontera. Det är dags att rota i det där martyrhjärtat  som är fyllt med känslor. Rota på djupet, så hjärtat nästan blöder.

Jag kan bli arg, jag kan skrika för saker som inte egentligen är så farliga. Jag kan ha ett temperament som en italienare, eller en arg dansk. För det är ju det jag är. Dansk, Svensk, Estnisk. Jag kommer inte berätta fakta om Cystisk Fibros, jag kommer inte berätta om vad som sker i kroppen eftersom att fakta är inte mitt bord, du kommer förstå. Fakta får någon annan komma med, för det här är mina känslor. Mitt sätt att inte agera som den tickande, odetonerande bomb på två ben som jag ibland kan känna mig som. Mitt sätt att hantera det som jag föddes med, lever med och förmodligen kommer dö av. Fast vad vi kommer dö av vet ingen.

Kanske är det lika bra. 


Det är dags att rota i det där martyrhjärtat.

Allmänt Kommentera

Jag har ett hemskt humör. Likt en orkan kan jag dundra fram.  Jag säger saker utan att mena det, jag håller tyst där jag borde agera. Jag är extremt inkonsekvent och skyller gärna ifrån mig. Samtidigt är jag den ärligaste människan som finns. Jag besitter ofta en dubbelmoral utan dess like. Ibland är det på gränsen till trippelmoral. Jag älskar mig själv samtidigt som jag avskyr mig och mitt sätt att agera. Jag ber aldrig om ursäkt där jag borde, samtidigt säger jag säger alltid förlåt när jag inte borde.
Jag är en smaklös blandning, en röra. Jag är eventuellt ett fall för den mest avancerade psykvården, men där skulle de inte ens vilja ta i mig med tång.

 

Jag skulle kunna välja att berätta om när jag var liten, bygga upp en falsk bild av min barndom. En trygg timid uppväxt eller ett helvete, men det gör jag inte eftersom båda är lika osanna. Istället släpar jag fanskapet, mig själv, till bikten. Jag ska berätta om mig själv. Jag ska berätta det jag känner. Det jag känner om skrivandet, den till synes obefintliga kärleken, den där ångesten som ibland sätter sig på min axel och om min sjukdom Cystisk Fibros, den som alltid finns där och inte tvekar att ställa upp för göra livet lite surt ibland. En uppgörelse med mig själv och min uppväxt, det är dags att bikta sig. Erkänna, konfrontera. Det är dags att rota i det där martyrhjärtat  som är fyllt med känslor. Rota på djupet, så hjärtat nästan blöder.

Jag kan bli arg, jag kan skrika för saker som inte egentligen är så farliga. Jag kan ha ett temperament som en italienare, eller en arg dansk. För det är ju det jag är. Dansk, Svensk, Estnisk. Jag kommer inte berätta fakta om Cystisk Fibros, jag kommer inte berätta om vad som sker i kroppen eftersom att fakta är inte mitt bord, du kommer förstå. Fakta får någon annan komma med, för det här är mina känslor. Mitt sätt att inte agera som den tickande, odetonerande bomb på två ben som jag ibland kan känna mig som. Mitt sätt att hantera det som jag föddes med, lever med och förmodligen kommer dö av. Fast vad vi kommer dö av vet ingen.

Kanske är det lika bra. 


Inspiration är väldigt viktigt för mig. Varje dag måste jag träffa människor, eller åtminstone se folk. Jag äter krönikor och ledare till frukost och nästintill knarkar nyheter. Jag kan bli frånvarande i ett samtal eftersom jag nyligen fick en notis på telefonen. Inspiration ger mig ett driv, jag blir fylld med känslor och ibland vill jag slita av mig håret så provocerad jag blir av människor i allmänhet. Det finns däremot några få personer, förutom mina vänner, som ger mig den där lilla extra inspirationen.

Helena Sandklef
www.helenasandklef.se

Hennes ärliga och nakna texter går rakt in i hjärtat, hennes krönikor är knivskarpa och  får mig att tänka. Tyvärr har hon i princip slutat blogga sedan den 23 Maj 2013, men hennes gamla texter finns kvar Det går att följa henne på både Twitter och Instagram vilket jag är tacksam för.

Jakob Andersson
www.detvarmindag.blogg.se
Bloggar om mode och  sitt förflutna och jag tycker att han har tagit bloggandet till en helt ny nivå med sina personliga inlägg. Han bryr sig alltid väldigt mycket om hur andra mår, och står upp mot näthatet. Bloggen är ung, men inte söndertrasad av sprit,  festbilder och sponsring. Den är naturlig och är för mig, väldigt givande att läsa.

Mia Skäringer
www.proviva.se/miaskaringer
Efter de två tidigare presentationerna av mina inspirationskällor behöver jag inte säga att jag gillar ärliga bloggar. Mia bloggar med emellanåt stor humor och är alltid ärlig i sina texter. Det behövs ingen närmre förklaring än så tycker jag.

Dessa tre personer gör att jag börjar tänka utanför mina vanliga tankebanor varje dag, men det finns en person som gjort mer intryck på mig än någon av dessa tre. Kristian Gidlund lärde mig så mycket under hans två år som bloggare. Han lärde mig att prata och ta vara på livet, trots att han gick bort den 17 September 2013 så lever hans texter vidare. Jag går in på hans blogg emellanåt och låter mig försvinna för en stund i texternas djup.

Så länge jag lever kommer jag att inspireras.

Allmänt Kommentera

Inspiration är väldigt viktigt för mig. Varje dag måste jag träffa människor, eller åtminstone se folk. Jag äter krönikor och ledare till frukost och nästintill knarkar nyheter. Jag kan bli frånvarande i ett samtal eftersom jag nyligen fick en notis på telefonen. Inspiration ger mig ett driv, jag blir fylld med känslor och ibland vill jag slita av mig håret så provocerad jag blir av människor i allmänhet. Det finns däremot några få personer, förutom mina vänner, som ger mig den där lilla extra inspirationen.

Helena Sandklef
www.helenasandklef.se

Hennes ärliga och nakna texter går rakt in i hjärtat, hennes krönikor är knivskarpa och  får mig att tänka. Tyvärr har hon i princip slutat blogga sedan den 23 Maj 2013, men hennes gamla texter finns kvar Det går att följa henne på både Twitter och Instagram vilket jag är tacksam för.

Jakob Andersson
www.detvarmindag.blogg.se
Bloggar om mode och  sitt förflutna och jag tycker att han har tagit bloggandet till en helt ny nivå med sina personliga inlägg. Han bryr sig alltid väldigt mycket om hur andra mår, och står upp mot näthatet. Bloggen är ung, men inte söndertrasad av sprit,  festbilder och sponsring. Den är naturlig och är för mig, väldigt givande att läsa.

Mia Skäringer
www.proviva.se/miaskaringer
Efter de två tidigare presentationerna av mina inspirationskällor behöver jag inte säga att jag gillar ärliga bloggar. Mia bloggar med emellanåt stor humor och är alltid ärlig i sina texter. Det behövs ingen närmre förklaring än så tycker jag.

Dessa tre personer gör att jag börjar tänka utanför mina vanliga tankebanor varje dag, men det finns en person som gjort mer intryck på mig än någon av dessa tre. Kristian Gidlund lärde mig så mycket under hans två år som bloggare. Han lärde mig att prata och ta vara på livet, trots att han gick bort den 17 September 2013 så lever hans texter vidare. Jag går in på hans blogg emellanåt och låter mig försvinna för en stund i texternas djup.

Det har tagit mig nästan två månader att ta mig tillbaka till stället där gemenskap och trygghet var en självklarhet under många år. I går kväll satt jag åter igen utanför det stall som jag tillbringat så många timmar i. Den plats där jag under något år var det enda stället jag hade vänner, det var en trygghet.
Hästarna, det estetiskt vackraste djur jag känner till, denna urkraft som har funnits sedan begynnelsen är för mig inte prestation. Det är njutning att vara med hästarna. Jag samlar kraft, njuter av ögonblicket och nyser av allt hö.
Det var här ett rykte spreds om mig som en löpeld under slutet av förra året. Det var även det ryktet som gjorde att jag valde att sluta. Det gjorde att jag kände mig ovälkommen, det gjorde att jag förminskades i andras ögon, men framför allt i mina egna ögon. 

Under tre år har jag haft hand om honom, Boy, nästan som min egen, men ändå inte. När jag började som medryttare 2010 lovade jag honom att jag aldrig skulle svika. Jag skulle alltid finnas där, ända till slutet. Tiden är och förblir den största problemet i mitt liv. Det är så mycket som ska hinnas med. Tiden skulle även vara det officiella skälet till att jag slutar, fast det är inte riktigt sant. Det var många faktorer som spelade in.
I vintras reste jag till Stockholm och kom hem med ett beslut taget utifrån vad jag kände. Efter mina drömmar och efter mitt liv. Jag skulle sluta som medryttare och lägga allt som hade med hästar att göra på hyllan. Det är, oavsett om jag fattade beslutet helt på egen hand, ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Det var en del av mig som dog, för att kanske aldrig mer komma tillbaka.  Däremot har jag aldrig mått så bra som jag gör nu, jag gör det jag älskar, jag skriver, jobbar, tränar och snart föreläser jag om ett ämne som både rör och berör mig.
Så kanske är det så att jag borde tacka henne för det hon sa om mig. Det var ju det som gav mig en spark i baken och nu är jag så till freds med mig själv att det nästan blir lite tröttsamt för folk i min omgivning, men jag älskar det. 

 
 
 
 
 

Jag har slutat med det jag älskar. Urkraften.

Allmänt Kommentera

Det har tagit mig nästan två månader att ta mig tillbaka till stället där gemenskap och trygghet var en självklarhet under många år. I går kväll satt jag åter igen utanför det stall som jag tillbringat så många timmar i. Den plats där jag under något år var det enda stället jag hade vänner, det var en trygghet.
Hästarna, det estetiskt vackraste djur jag känner till, denna urkraft som har funnits sedan begynnelsen är för mig inte prestation. Det är njutning att vara med hästarna. Jag samlar kraft, njuter av ögonblicket och nyser av allt hö.
Det var här ett rykte spreds om mig som en löpeld under slutet av förra året. Det var även det ryktet som gjorde att jag valde att sluta. Det gjorde att jag kände mig ovälkommen, det gjorde att jag förminskades i andras ögon, men framför allt i mina egna ögon. 

Under tre år har jag haft hand om honom, Boy, nästan som min egen, men ändå inte. När jag började som medryttare 2010 lovade jag honom att jag aldrig skulle svika. Jag skulle alltid finnas där, ända till slutet. Tiden är och förblir den största problemet i mitt liv. Det är så mycket som ska hinnas med. Tiden skulle även vara det officiella skälet till att jag slutar, fast det är inte riktigt sant. Det var många faktorer som spelade in.
I vintras reste jag till Stockholm och kom hem med ett beslut taget utifrån vad jag kände. Efter mina drömmar och efter mitt liv. Jag skulle sluta som medryttare och lägga allt som hade med hästar att göra på hyllan. Det är, oavsett om jag fattade beslutet helt på egen hand, ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Det var en del av mig som dog, för att kanske aldrig mer komma tillbaka.  Däremot har jag aldrig mått så bra som jag gör nu, jag gör det jag älskar, jag skriver, jobbar, tränar och snart föreläser jag om ett ämne som både rör och berör mig.
Så kanske är det så att jag borde tacka henne för det hon sa om mig. Det var ju det som gav mig en spark i baken och nu är jag så till freds med mig själv att det nästan blir lite tröttsamt för folk i min omgivning, men jag älskar det.