Tid och syskonkälek

Kommentera
Tid är ibland en bristvara och ibland finns den i överflöd. Aldrig är man nöjd. 
Med tid följer planering och med planering kommer ansvar. Ansvar att använda den tid som ges oss på bästa sätt. Det behöver inte alltid vara det mest effektivaste sättet.  Men den ska vara meningsfull. 
Vissa dagar känns det som om jag har all tid i världen. Att en transplantation kan vänta. Däremot börjar dagarna bli fler då jag känner att det är dags. Dags att komma vidare i livet. För även om mitt liv måste fortgå i väntan, så känns det som att någonting stoppar mig. 
Jag har avslutat min transplantationsutredningsvecka nu. 5 dagar av konstant klämmande, kännande, petande och provtagning. Fem dagar som kännts som ett enda långt semikolon och att jag äntligen kan andas ut. Även om detta bara är början, så är det första stora ångestmomentet avklarat. 
Nu är nästa steg en konferens för thoraxteamet, och sen eventuell transplantationslista. Efter det, vänta.  
Just nu, känns det som om tiden är evig. Att jag har all tid i världen. Men efter fredagen terrorattenrat i Stockholm blir  jag än en gång påminns om att tiden är begränsad. Vi vet inte hur länge vi har. Så, att inte leva så som man vill är slöseri med tid. 
Det finns dagar jag vill slänga ut mina hundar genom fönstret, dagar jag går runt och känner mig som sju svåra år och dagar jag ifrågasätter min exiatens. Men det är bara livet som utspelar sig. För ofta är det små fina saker runt omkring mig. Små korta minnesbilder som får mig att stanna upp lite extra. Eller en person. En person som har en enorm betydelse är min bror. Min fina, älskade storebror. Vi är så olika, mestadels i kroppsbyggnaden. Jag är liten och klen, han är stor och stark. Våra tapaskvällar, eller en kall öl betyder mer än han någonsin kan ana. Självklart har vi delade meningar ibland. Men det är så skyskon ska ha det. 
 
Allas tid är begränsad. Den kommer ta slut förr eller senare. Men just detta, att jag är i behov av en trasplantation gör att jag lever lite mer medvetet. Sorgligt bara att fler inte gör det. Lever medan de existerar. 
Kanske var det inte detta klyschiga och röriga inlägg en söndagkväll du ville läsa. Men det var det jag behövde skriva. 
 
Husk at elske,
mens du tør det.
Husk at leve, 
mens du gør det.

--Piet Hein--