Jag vill prata om Egoism. Det låter ju som jag är världens vidrigaste människa. Fast faktum är, att vi är alla egoister. Mer eller mindre.
Vi fattar ofta beslut som är till vår egen fördel, eller gynnar oss själva i längden.
Tack vare den då, relativt nystartade organisationen MOD, fick jag möjligheten att gå en utbildning för att kunna föreläsa för andra om organdonation. Hur man tar ställning, hur situationen ser ut i Sverige och resten av världen är bara några exempel på vad en föreläsning innehåller.
Jag började inte föreläsa om organdonation för att enbart berätta om hur dåliga vi är i Sverige. Utan även för att hjälpa mig, och andra i liknande situation den dagen det är dags för transplantation. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för situationen i Sverige.
För varje person som tar ställning, så ökar medvetenheten om ämnet. Antalet donatorer ökar, vilket indirekt ger de som väntar på ett organ bättre odds att få en transplantation.
Så visst, jag har ett egoistiskt syfte med det. Att den dagen jag sätts upp på transplantationslistan, ska jag ha gjort allt i min makt för att förbättra chanserna att få en transplantation i tid. För sanningen är den, att det dör ungefär en person i veckan i väntan på organ.
Innan jag kommer dit så är det en lagom lång, och inte helt okomplicerad process. I onsdags var jag på nybesök på transplantation. Tro mig, det var inte det muntraste stället. Men personalen verkade snälla i alla fall. Även om kossorna i hagen också är det vid en första anblick.
Jag lämnades med nästan två veckors betänketid efter läkarsamtalet. Två veckor. En evighet och samtidigt så nära. Nu är jag snart lite mer än halvvägs av dessa två veckorna. Efter vårt samtal beslutas det om vi ska starta en transplantationsutredning eller inte. Om en utredning startar så är det så defintivt. Det är en bekräftelse på hur illa det är. Och åt vilket håll det går.
Jag vill starta utredning, jag är redo, så redo jag någonsin kommer kunna bli.
skriven
Bea, är det någon som fixar detta så är det Du ❤