I väntan på beslut, Thailand och meningen med livet.

Kommentera
I väntan på att  jag ska få svar om jag är aktuell för att sättas upp på väntlista för en lungtransplantation så tittar jag tillbaka på min senaste resa själv. En resa som jag gjorde mot de flestas inrådan, och o'boy vad morsan var nervös. Nu i efterhand förstår jag varför. Ni som läser kommer också att förstå. 

Ett år har gått sedan jag ryckte min port-a-cath nål på söndagen, var i Göteborg på begravningen under måndagen och flydde till Thailand på onsdagen. Två veckor ensam på en strand, bort från Sverige och bort från allting. Allt kaos som varit. Bort från det jag nu, ett år senare, kallar dödsåret 2016. Det var många som lämnade mig det året. Personer som fått livets gåva, men som på ett eller annat sätt berövats sin andra chans. Personer som inspirerat mig och som fått mig att tro på ett fint liv efter transplantation. Fan vad det tog hårt.
 
Jag åkte till Thailand på en rekreationsresa. Två veckor, ensam. "Hitta sig själv" sa någon.
Jag tänkte inte sitta i lotusställning vid stranden dagarna långa och fundera på meningen med livet. Den hittade jag för några år sedan. Däremot skulle jag ta igen mig, hitta tillbaka till mig själv, för jag fanns där, jag skulle bara skrapa ihop de delarna som låg lite utspritt. Någonstans mellan -12 kg och ett  diskbråck tappade jag min kropp och en stor del av vad som verkligen var jag. Ingenting var längre lika självklart som tidigare. 
Vänskaper kommer och går under livet, några försvinner för att aldrig mer komma åter. Kanske är det för det bästa. Thailand var en tid för paus, återhämtning och göra saker i min egen takt. Jag skrev, badade och hyrde moppe. Drack juice till jag tröttnade, åt thaimat till frukost, lunch och middag. Och jag observerade, såg livet som det var. Och satan, det är ett fint liv. Jag blev kär i självaste livet. Visst, det är fult ibland. Vissa dagar är jag så trött på mina hundar att jag nästan säljer dem. Vissa dagar är det bara pest att behöva städa, jobba, laga mat och handla. Men sedan är det allt det andra. Familjen, vännerna, djuren och livet. 

 
Vad var då meningen med livet?
Jo, för mig är det att livet går vidare. Det gör ju det, och vi kan bara hänga med och se framåt. Tack livet för att jag får uppleva dig! 
 
 
 Silver Beach - Koh Samui
 
 
 
 
 Jag 2016.
Minus 12 kg, som jag på över ett år inte lyckades ändra. Hittade bilden idag när jag satte mig och skulle rensa min telefon, från Thailand 2016. Idag är där både en tatuering och mer muskler på min rygg. Jag inser att detta inte är något snyggt eller hälsosamt idag, men då kändes det konstigt nog ok. Det är fortfarande en lång väg kvar till en normal kropp. Fast å andra sidan, VAD är en normal kropp? Vissa lägger in, lyfter upp och plockar bort. Jag nöjer mig med att byta lungor tror jag.