Jag hade rätt, och det är ju kul, om man har samma humor som jag. För aldrig har väl en sommar gått så fort. Det var ganska precis en box rosè mellan tio månader och ett år.  Ett år?? Jag läser vad jag nyss skrev, och försöker förstå. Jag försöker verkligen, men jag kan inte. Jag trodde ju det skulle gå fort, och att jag skulle vara klar och redo för denna sommaren med nya lungor. Men så var det inte. (Kanske olika bra med tanke på sommarens tropiska väder..) Ibland känns det hopplöst. Ovissheten som hela tiden finns närvarande. Hjärnan går på högvarv, samtidigt som jag stänger av, och stänger ner. Ibland känner jag mig som en akvariefisk.


För tillfället så är jag konstant irriterad, jag fastnar i minnen från hur det brukade vara och drömmen om framtiden.  Men jag är fast i vakuumet mellan de två. Fortfarande.
Rädslan jag hade för att de skulle ringa har bytts ut mot en enorm längtan.
Min form är för tillfället vacklande. Jag må ha fått tillbaka muskler, vikt, och en solbränna, men ändå känns det inte bra.
Jag är trött, på riktigt trött. Inte att jag sovit dåligt eller för få timmar. Jag känner mig sliten. Oavsett hur mycket jag än vilar så är jag alltid trött. Bara att andas vissa dagar hade räckt för mig, men jag har ju ett liv att leva också, trots allt.  

Fasaden kan jag lätt putsa upp när det behövs, men att gå ut bland folk är ett minfält.  För jag tappar humöret. De jag känner mig trygg med kan jag släppa ut det,  och de läser av mig men så fort jag är bland folk som jag inte är trygg med så blir jag bara otrevlig och introvert på samma gång.

Jag förstår att folk bara menar väl, men ibland blir det  för mycket. Okunskapen om hur stor en lungtransplantation faktiskt är gör att jag konstant måste undervisa i ämnet. Ett ämne jag älskar, och annars mer än gärna lär folk om, men just nu önskar jag att jag slapp. Den mening som kan få mig att tappa humöret är; När är det dags? eller; Vet du när det är din tur?
Jag får tygla mig från att inte skrika att de är dumma i huvudet, och istället har jag landat i svaret: när rätt människa dör, då är det min tur. Oftast får jag tystnad som svar. 

Jag har så många fina människor runt omkring mig, som underlättar väntan bara genom sin närvaro och att de aldrig slutar säga att vi är ett team och hjälps åt. Oavsett om det gäller att rida ut eller planera dagens arbetspass, så finns de där. Tack.
 Även om årsdagen medför mycket jobbigt, så är jag ändå tacksam att jag har mått ganska bra under detta året. Jag förstår att alla inte har det lika bra under sin väntan, och att jag är priviligerad som har det såhär bra, trots skiten.
Ett år har gått, och jag hoppas innerligt att jag inte skriver ett liknande inlägg nästa år, utan att det handlar om mina nya lungor istället.

 
 

Jag hade rätt, en box rosevin var skillnaden.

Transplantation Kommentera

Jag hade rätt, och det är ju kul, om man har samma humor som jag. För aldrig har väl en sommar gått så fort. Det var ganska precis en box rosè mellan tio månader och ett år.  Ett år?? Jag läser vad jag nyss skrev, och försöker förstå. Jag försöker verkligen, men jag kan inte. Jag trodde ju det skulle gå fort, och att jag skulle vara klar och redo för denna sommaren med nya lungor. Men så var det inte. (Kanske olika bra med tanke på sommarens tropiska väder..) Ibland känns det hopplöst. Ovissheten som hela tiden finns närvarande. Hjärnan går på högvarv, samtidigt som jag stänger av, och stänger ner. Ibland känner jag mig som en akvariefisk.


För tillfället så är jag konstant irriterad, jag fastnar i minnen från hur det brukade vara och drömmen om framtiden.  Men jag är fast i vakuumet mellan de två. Fortfarande.
Rädslan jag hade för att de skulle ringa har bytts ut mot en enorm längtan.
Min form är för tillfället vacklande. Jag må ha fått tillbaka muskler, vikt, och en solbränna, men ändå känns det inte bra.
Jag är trött, på riktigt trött. Inte att jag sovit dåligt eller för få timmar. Jag känner mig sliten. Oavsett hur mycket jag än vilar så är jag alltid trött. Bara att andas vissa dagar hade räckt för mig, men jag har ju ett liv att leva också, trots allt.  

Fasaden kan jag lätt putsa upp när det behövs, men att gå ut bland folk är ett minfält.  För jag tappar humöret. De jag känner mig trygg med kan jag släppa ut det,  och de läser av mig men så fort jag är bland folk som jag inte är trygg med så blir jag bara otrevlig och introvert på samma gång.

Jag förstår att folk bara menar väl, men ibland blir det  för mycket. Okunskapen om hur stor en lungtransplantation faktiskt är gör att jag konstant måste undervisa i ämnet. Ett ämne jag älskar, och annars mer än gärna lär folk om, men just nu önskar jag att jag slapp. Den mening som kan få mig att tappa humöret är; När är det dags? eller; Vet du när det är din tur?
Jag får tygla mig från att inte skrika att de är dumma i huvudet, och istället har jag landat i svaret: när rätt människa dör, då är det min tur. Oftast får jag tystnad som svar. 

Jag har så många fina människor runt omkring mig, som underlättar väntan bara genom sin närvaro och att de aldrig slutar säga att vi är ett team och hjälps åt. Oavsett om det gäller att rida ut eller planera dagens arbetspass, så finns de där. Tack.
 Även om årsdagen medför mycket jobbigt, så är jag ändå tacksam att jag har mått ganska bra under detta året. Jag förstår att alla inte har det lika bra under sin väntan, och att jag är priviligerad som har det såhär bra, trots skiten.
Ett år har gått, och jag hoppas innerligt att jag inte skriver ett liknande inlägg nästa år, utan att det handlar om mina nya lungor istället.