Ibland tappar jag det fullständigt. Idag var en sådan dag. Jag fick mitt första, kontrollerade utbrott på länge. När jag var yngre var de okontrollerade och flög bara över mig. Men idag kom ett kontrollerat, välplanerat och sakligt utbrott. Hur det nu hänger ihop vet jag inte, tränat på det kanske?

Jag ska utföra en undersökning bokad till klockan 14,30. Besöket beräknas ta 45 minuter, vilket innebär att jag bokar in en tid till min fantastiskt tålmodiga sjukgymnast 15,20 ungefär. Klockan 14, 04 kommer en sköterska ut, som ska genomföra undersökningen och meddelar att det kommer bli försenat då hennes patient före mig är försenad. Med andra ord hen hade inte dykt upp ännu.
Jag svarar att jag inte har tid att vänta allt för länge då jag har nästa besök kort efter vår tid är klar, däremellan ska jag förflytta mig de 350 meterna mellan byggnaderna, genom korridorerna och bort i bunkern där CF-mottagningen är förvisad.
Med mitt mående just nu så är det en promenad på ungefär 10 minuter med pauser för hosta och att kunna fortsätta gå utan att tappa syret i blodet. Det krävs inte att man är urmakare för att förstå, att tiden inte kommer gå ihop. 
Då kontrar denna sköterska med ’’du har nog tid att vänta, du är ung och går fort’’. Där exploderade jag i en väl repeterad mening.
’’Jag står på väntelistan för nya lungor, så jag har ALLT annat än tid på mig. Jag kan inte heller gå snabbt för då finns det en risk jag ramlar ihop på vägen, av syrebrist. Tala INTE om för mig hur mycket tid jag har, för jag är väl medveten om att den rinner ut. Jag vill lägga min tid kvar i livet på något roligare än detta och att vänta. Jag väntar MAX 5 minuter, sen går jag.’’ Det blev fart under fötterna och jag blev klart 15 minuter innan planerad sluttid. Effektivt, det gillar jag.

Däremot så fick denna händelse mig att tänka efter, den fick mig att sätta ner forten.
INGEN ska någonsin tala om för mig vad jag klarar eller inte.
INGEN känner mina begränsningar mer än jag själv. Jag prioriterar det jag vill, och främst det jag orkar.
Jag må bli en egoist, men att anpassa sig efter alla andra, har jag inte tid till.

Det är aldrig försent att börja träna sägs det.
Jag har börjat klättra.
En sak jag tar i min takt och prioriterar.
 

 

Jag har allt annat än tid. Ett inlägg om kontrollerat utbrott.

Transplantation Kommentera

Ibland tappar jag det fullständigt. Idag var en sådan dag. Jag fick mitt första, kontrollerade utbrott på länge. När jag var yngre var de okontrollerade och flög bara över mig. Men idag kom ett kontrollerat, välplanerat och sakligt utbrott. Hur det nu hänger ihop vet jag inte, tränat på det kanske?

Jag ska utföra en undersökning bokad till klockan 14,30. Besöket beräknas ta 45 minuter, vilket innebär att jag bokar in en tid till min fantastiskt tålmodiga sjukgymnast 15,20 ungefär. Klockan 14, 04 kommer en sköterska ut, som ska genomföra undersökningen och meddelar att det kommer bli försenat då hennes patient före mig är försenad. Med andra ord hen hade inte dykt upp ännu.
Jag svarar att jag inte har tid att vänta allt för länge då jag har nästa besök kort efter vår tid är klar, däremellan ska jag förflytta mig de 350 meterna mellan byggnaderna, genom korridorerna och bort i bunkern där CF-mottagningen är förvisad.
Med mitt mående just nu så är det en promenad på ungefär 10 minuter med pauser för hosta och att kunna fortsätta gå utan att tappa syret i blodet. Det krävs inte att man är urmakare för att förstå, att tiden inte kommer gå ihop. 
Då kontrar denna sköterska med ’’du har nog tid att vänta, du är ung och går fort’’. Där exploderade jag i en väl repeterad mening.
’’Jag står på väntelistan för nya lungor, så jag har ALLT annat än tid på mig. Jag kan inte heller gå snabbt för då finns det en risk jag ramlar ihop på vägen, av syrebrist. Tala INTE om för mig hur mycket tid jag har, för jag är väl medveten om att den rinner ut. Jag vill lägga min tid kvar i livet på något roligare än detta och att vänta. Jag väntar MAX 5 minuter, sen går jag.’’ Det blev fart under fötterna och jag blev klart 15 minuter innan planerad sluttid. Effektivt, det gillar jag.

Däremot så fick denna händelse mig att tänka efter, den fick mig att sätta ner forten.
INGEN ska någonsin tala om för mig vad jag klarar eller inte.
INGEN känner mina begränsningar mer än jag själv. Jag prioriterar det jag vill, och främst det jag orkar.
Jag må bli en egoist, men att anpassa sig efter alla andra, har jag inte tid till.

Det är aldrig försent att börja träna sägs det.
Jag har börjat klättra.
En sak jag tar i min takt och prioriterar.