Så kom dagen D. Den jag så länge innerst innne hoppats på, varit livrädd för och exalterad för. Jag hade åkt upp till landet med hundarna för att käka gott, leta svamp och mysa innan jag skulle jobba mitt sista pass för helgen. Jag gick och la mig vid 22, och 23,13 i mitten av Augusti ringer telefonen.
''Hej Bea, det är Linda Transplantationskooordinator, dina lungor har kommit nu. Är du kvar på landet? Räcker en timme för dig att göra dig i ordning? ''
Mer drama än så var det inte, men det var tillräckligt.
''Hej Bea, det är Linda Transplantationskooordinator, dina lungor har kommit nu. Är du kvar på landet? Räcker en timme för dig att göra dig i ordning? ''
Mer drama än så var det inte, men det var tillräckligt.
Jag mötte upp Mamma, Alex, Anna, Maria och Sara nere i entren, och sen upp på avdelningen för dusch, blodprover och förberedelser.
Jag rullades in för operation kl 05,45. Allting flöt på väldigt smidigt, och mötte hela tiden så vänlig och proffesionell personal. Allt från undersköterskan på avdelningen, till narkosläkaren.
Operationen gick fort, vi hade blivit förberedda på en lång väntan, men redan runt 14 tiden var jag klar, allt hade gått över förväntan.
Jag väcktes ur narkosen på måndag förmiddag och den dagen är en enda soppa. Små fragment av minnen, men inget sammanhang. Jo, en sak. Sjukt ont i ryggen. Jag hade ondare i ryggen än i mitt snitt.
En av de första sakerna jag frågade var nog vilket håll ärret gick på och det blev det jag ville, så jag var nöjd.
Jag rullades in för operation kl 05,45. Allting flöt på väldigt smidigt, och mötte hela tiden så vänlig och proffesionell personal. Allt från undersköterskan på avdelningen, till narkosläkaren.
Operationen gick fort, vi hade blivit förberedda på en lång väntan, men redan runt 14 tiden var jag klar, allt hade gått över förväntan.
Jag väcktes ur narkosen på måndag förmiddag och den dagen är en enda soppa. Små fragment av minnen, men inget sammanhang. Jo, en sak. Sjukt ont i ryggen. Jag hade ondare i ryggen än i mitt snitt.
En av de första sakerna jag frågade var nog vilket håll ärret gick på och det blev det jag ville, så jag var nöjd.
Tiden på THIVA (thorax intensivvårdsavdelning) beskriver många som hemsk. Jag tyckte den var fantastisk. Visst hade jag ont, drän över allt, och uppkopplad till väggen, men personalen, ni är hjältar!
Den enda som inte hade samma åsikt var min rumsgranne som kallade mig för prinsessan, och som surt muttrade något om att jag hade det bättre än på ett lyxhotell med personal runt mig konstant. Nu är det ju så att jag bytt lungor och inte tagit bort blindtarmen, mycket kunde gå snett fort.
Mitt första ordentliga andetag efter transplantationen var så absurt. Det gjorde inte ont, men det var konstigt. Det var som att blåsa ut ihopknycklad aliminiumboll. Sen har det bara blivit lättare.
För mig var det viktigt att jobba sig bort från THIVA och mot självständighet, så jag var uppe och gick redan första dagen, här skulle jag till toaletten själv. Jag hade nämnligen tänkt på allt innnan operationen, utom just den saken, utgiften. Det låter vidrigt, men det är en av de mest privata sakerna man som människa har, och är man 24 år är det inte lockande med att använda sig av ett bäcken. Det var bara att traska iväg.
Första duchen efter tre dagar på THIVA var nog den mest fantastiska dusch jag någonsin tagit. Att skrubba bort tre dagars op smuts var underbart, och håret ska vi inte ens prata om. Det var magiskt!
Efter en vecka, lämnade jag THIVA och kom ner till avdelningen. Och mycket jag gör är ju sällan diskret, så det är nog den största cirkusen personalen varit med om. Säng, sängbord, packning och en fotograf uppsatt i sängen. Allting har gått väldigt bra, jag har nog överrraskat de flesta i personalstyrkan med att vara såhär pigg efter ca tre veckor. Jag är otroligt tacksam för denna möjligheten min donator givit mig, utan denne person så hade jag inte fått känna hur det är att andas vanligt. Och det jag upplevt än så länge, det är magiskt.
Och så kom samtalet
Transplantation KommenteraSå kom dagen D. Den jag så länge innerst innne hoppats på, varit livrädd för och exalterad för. Jag hade åkt upp till landet med hundarna för att käka gott, leta svamp och mysa innan jag skulle jobba mitt sista pass för helgen. Jag gick och la mig vid 22, och 23,13 i mitten av Augusti ringer telefonen.
''Hej Bea, det är Linda Transplantationskooordinator, dina lungor har kommit nu. Är du kvar på landet? Räcker en timme för dig att göra dig i ordning? ''
Mer drama än så var det inte, men det var tillräckligt.
''Hej Bea, det är Linda Transplantationskooordinator, dina lungor har kommit nu. Är du kvar på landet? Räcker en timme för dig att göra dig i ordning? ''
Mer drama än så var det inte, men det var tillräckligt.
Jag mötte upp Mamma, Alex, Anna, Maria och Sara nere i entren, och sen upp på avdelningen för dusch, blodprover och förberedelser.
Jag rullades in för operation kl 05,45. Allting flöt på väldigt smidigt, och mötte hela tiden så vänlig och proffesionell personal. Allt från undersköterskan på avdelningen, till narkosläkaren.
Operationen gick fort, vi hade blivit förberedda på en lång väntan, men redan runt 14 tiden var jag klar, allt hade gått över förväntan.
Jag väcktes ur narkosen på måndag förmiddag och den dagen är en enda soppa. Små fragment av minnen, men inget sammanhang. Jo, en sak. Sjukt ont i ryggen. Jag hade ondare i ryggen än i mitt snitt.
En av de första sakerna jag frågade var nog vilket håll ärret gick på och det blev det jag ville, så jag var nöjd.
Jag rullades in för operation kl 05,45. Allting flöt på väldigt smidigt, och mötte hela tiden så vänlig och proffesionell personal. Allt från undersköterskan på avdelningen, till narkosläkaren.
Operationen gick fort, vi hade blivit förberedda på en lång väntan, men redan runt 14 tiden var jag klar, allt hade gått över förväntan.
Jag väcktes ur narkosen på måndag förmiddag och den dagen är en enda soppa. Små fragment av minnen, men inget sammanhang. Jo, en sak. Sjukt ont i ryggen. Jag hade ondare i ryggen än i mitt snitt.
En av de första sakerna jag frågade var nog vilket håll ärret gick på och det blev det jag ville, så jag var nöjd.
Tiden på THIVA (thorax intensivvårdsavdelning) beskriver många som hemsk. Jag tyckte den var fantastisk. Visst hade jag ont, drän över allt, och uppkopplad till väggen, men personalen, ni är hjältar!
Den enda som inte hade samma åsikt var min rumsgranne som kallade mig för prinsessan, och som surt muttrade något om att jag hade det bättre än på ett lyxhotell med personal runt mig konstant. Nu är det ju så att jag bytt lungor och inte tagit bort blindtarmen, mycket kunde gå snett fort.
Mitt första ordentliga andetag efter transplantationen var så absurt. Det gjorde inte ont, men det var konstigt. Det var som att blåsa ut ihopknycklad aliminiumboll. Sen har det bara blivit lättare.
För mig var det viktigt att jobba sig bort från THIVA och mot självständighet, så jag var uppe och gick redan första dagen, här skulle jag till toaletten själv. Jag hade nämnligen tänkt på allt innnan operationen, utom just den saken, utgiften. Det låter vidrigt, men det är en av de mest privata sakerna man som människa har, och är man 24 år är det inte lockande med att använda sig av ett bäcken. Det var bara att traska iväg.
Första duchen efter tre dagar på THIVA var nog den mest fantastiska dusch jag någonsin tagit. Att skrubba bort tre dagars op smuts var underbart, och håret ska vi inte ens prata om. Det var magiskt!
Efter en vecka, lämnade jag THIVA och kom ner till avdelningen. Och mycket jag gör är ju sällan diskret, så det är nog den största cirkusen personalen varit med om. Säng, sängbord, packning och en fotograf uppsatt i sängen. Allting har gått väldigt bra, jag har nog överrraskat de flesta i personalstyrkan med att vara såhär pigg efter ca tre veckor. Jag är otroligt tacksam för denna möjligheten min donator givit mig, utan denne person så hade jag inte fått känna hur det är att andas vanligt. Och det jag upplevt än så länge, det är magiskt.