Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Det minst dåliga valet är oftast det bästa.

Transplantation En kommentar

Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Tid är ibland en bristvara och ibland finns den i överflöd. Aldrig är man nöjd. 
Med tid följer planering och med planering kommer ansvar. Ansvar att använda den tid som ges oss på bästa sätt. Det behöver inte alltid vara det mest effektivaste sättet.  Men den ska vara meningsfull. 
Vissa dagar känns det som om jag har all tid i världen. Att en transplantation kan vänta. Däremot börjar dagarna bli fler då jag känner att det är dags. Dags att komma vidare i livet. För även om mitt liv måste fortgå i väntan, så känns det som att någonting stoppar mig. 
Jag har avslutat min transplantationsutredningsvecka nu. 5 dagar av konstant klämmande, kännande, petande och provtagning. Fem dagar som kännts som ett enda långt semikolon och att jag äntligen kan andas ut. Även om detta bara är början, så är det första stora ångestmomentet avklarat. 
Nu är nästa steg en konferens för thoraxteamet, och sen eventuell transplantationslista. Efter det, vänta.  
Just nu, känns det som om tiden är evig. Att jag har all tid i världen. Men efter fredagen terrorattenrat i Stockholm blir  jag än en gång påminns om att tiden är begränsad. Vi vet inte hur länge vi har. Så, att inte leva så som man vill är slöseri med tid. 
Det finns dagar jag vill slänga ut mina hundar genom fönstret, dagar jag går runt och känner mig som sju svåra år och dagar jag ifrågasätter min exiatens. Men det är bara livet som utspelar sig. För ofta är det små fina saker runt omkring mig. Små korta minnesbilder som får mig att stanna upp lite extra. Eller en person. En person som har en enorm betydelse är min bror. Min fina, älskade storebror. Vi är så olika, mestadels i kroppsbyggnaden. Jag är liten och klen, han är stor och stark. Våra tapaskvällar, eller en kall öl betyder mer än han någonsin kan ana. Självklart har vi delade meningar ibland. Men det är så skyskon ska ha det. 
 
Allas tid är begränsad. Den kommer ta slut förr eller senare. Men just detta, att jag är i behov av en trasplantation gör att jag lever lite mer medvetet. Sorgligt bara att fler inte gör det. Lever medan de existerar. 
Kanske var det inte detta klyschiga och röriga inlägg en söndagkväll du ville läsa. Men det var det jag behövde skriva. 
 
Husk at elske,
mens du tør det.
Husk at leve, 
mens du gør det.

--Piet Hein--
 
 
 
 
 
 

Tid och syskonkälek

Allmänt Kommentera
Tid är ibland en bristvara och ibland finns den i överflöd. Aldrig är man nöjd. 
Med tid följer planering och med planering kommer ansvar. Ansvar att använda den tid som ges oss på bästa sätt. Det behöver inte alltid vara det mest effektivaste sättet.  Men den ska vara meningsfull. 
Vissa dagar känns det som om jag har all tid i världen. Att en transplantation kan vänta. Däremot börjar dagarna bli fler då jag känner att det är dags. Dags att komma vidare i livet. För även om mitt liv måste fortgå i väntan, så känns det som att någonting stoppar mig. 
Jag har avslutat min transplantationsutredningsvecka nu. 5 dagar av konstant klämmande, kännande, petande och provtagning. Fem dagar som kännts som ett enda långt semikolon och att jag äntligen kan andas ut. Även om detta bara är början, så är det första stora ångestmomentet avklarat. 
Nu är nästa steg en konferens för thoraxteamet, och sen eventuell transplantationslista. Efter det, vänta.  
Just nu, känns det som om tiden är evig. Att jag har all tid i världen. Men efter fredagen terrorattenrat i Stockholm blir  jag än en gång påminns om att tiden är begränsad. Vi vet inte hur länge vi har. Så, att inte leva så som man vill är slöseri med tid. 
Det finns dagar jag vill slänga ut mina hundar genom fönstret, dagar jag går runt och känner mig som sju svåra år och dagar jag ifrågasätter min exiatens. Men det är bara livet som utspelar sig. För ofta är det små fina saker runt omkring mig. Små korta minnesbilder som får mig att stanna upp lite extra. Eller en person. En person som har en enorm betydelse är min bror. Min fina, älskade storebror. Vi är så olika, mestadels i kroppsbyggnaden. Jag är liten och klen, han är stor och stark. Våra tapaskvällar, eller en kall öl betyder mer än han någonsin kan ana. Självklart har vi delade meningar ibland. Men det är så skyskon ska ha det. 
 
Allas tid är begränsad. Den kommer ta slut förr eller senare. Men just detta, att jag är i behov av en trasplantation gör att jag lever lite mer medvetet. Sorgligt bara att fler inte gör det. Lever medan de existerar. 
Kanske var det inte detta klyschiga och röriga inlägg en söndagkväll du ville läsa. Men det var det jag behövde skriva. 
 
Husk at elske,
mens du tør det.
Husk at leve, 
mens du gør det.

--Piet Hein--
 
 
 
 
 
 
Jag vill prata om Egoism. Det låter ju som jag är världens vidrigaste människa. Fast faktum är, att vi är alla egoister. Mer eller mindre.
Vi fattar ofta beslut som är till vår egen fördel, eller gynnar oss själva i längden.
Tack vare den då, relativt nystartade organisationen MOD, fick jag möjligheten att gå en utbildning för att kunna föreläsa för andra om organdonation. Hur man tar ställning, hur situationen ser ut i Sverige och resten av världen är bara några exempel på vad en föreläsning innehåller.
Jag började inte föreläsa om organdonation för att enbart berätta om hur dåliga vi är i Sverige. Utan även för att hjälpa mig, och andra i liknande situation den dagen det är dags för transplantation. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för situationen i Sverige. 
 
För varje person som tar ställning, så ökar medvetenheten om ämnet. Antalet donatorer ökar, vilket indirekt ger de som väntar på ett organ bättre odds att få en transplantation. 
Så visst, jag har ett egoistiskt syfte med det. Att den dagen jag sätts upp på transplantationslistan, ska jag ha gjort allt i min makt för att förbättra chanserna att få en transplantation i tid. För sanningen är den, att det dör ungefär en person i veckan i väntan på organ. 
Innan jag kommer dit så är det en lagom lång, och inte helt okomplicerad process. I onsdags var jag på nybesök på transplantation. Tro mig, det var inte det muntraste stället. Men personalen verkade snälla i alla fall. Även om kossorna i hagen också är det vid en första anblick. 
Jag lämnades med nästan två veckors betänketid efter läkarsamtalet. Två veckor. En evighet och samtidigt så nära. Nu är jag snart lite mer än halvvägs av dessa två veckorna. Efter vårt samtal beslutas det om vi ska starta en transplantationsutredning eller inte. Om en utredning startar så är det så defintivt. Det är en bekräftelse på hur illa det är. Och åt vilket håll det går.
Jag vill starta utredning, jag är redo, så redo jag någonsin kommer kunna bli.
 
 
 

Egoist? Javisst

Allmänt En kommentar
Jag vill prata om Egoism. Det låter ju som jag är världens vidrigaste människa. Fast faktum är, att vi är alla egoister. Mer eller mindre.
Vi fattar ofta beslut som är till vår egen fördel, eller gynnar oss själva i längden.
Tack vare den då, relativt nystartade organisationen MOD, fick jag möjligheten att gå en utbildning för att kunna föreläsa för andra om organdonation. Hur man tar ställning, hur situationen ser ut i Sverige och resten av världen är bara några exempel på vad en föreläsning innehåller.
Jag började inte föreläsa om organdonation för att enbart berätta om hur dåliga vi är i Sverige. Utan även för att hjälpa mig, och andra i liknande situation den dagen det är dags för transplantation. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för situationen i Sverige. 
 
För varje person som tar ställning, så ökar medvetenheten om ämnet. Antalet donatorer ökar, vilket indirekt ger de som väntar på ett organ bättre odds att få en transplantation. 
Så visst, jag har ett egoistiskt syfte med det. Att den dagen jag sätts upp på transplantationslistan, ska jag ha gjort allt i min makt för att förbättra chanserna att få en transplantation i tid. För sanningen är den, att det dör ungefär en person i veckan i väntan på organ. 
Innan jag kommer dit så är det en lagom lång, och inte helt okomplicerad process. I onsdags var jag på nybesök på transplantation. Tro mig, det var inte det muntraste stället. Men personalen verkade snälla i alla fall. Även om kossorna i hagen också är det vid en första anblick. 
Jag lämnades med nästan två veckors betänketid efter läkarsamtalet. Två veckor. En evighet och samtidigt så nära. Nu är jag snart lite mer än halvvägs av dessa två veckorna. Efter vårt samtal beslutas det om vi ska starta en transplantationsutredning eller inte. Om en utredning startar så är det så defintivt. Det är en bekräftelse på hur illa det är. Och åt vilket håll det går.
Jag vill starta utredning, jag är redo, så redo jag någonsin kommer kunna bli.