(null)


Det är nu två månader sedan jag bloggade senast. Min hjärna borde egentligen kokat över men det har den inte. Snarare tvärtom jag mått bättre nu än på väldigt länge. 

Jag har nu stått på väntelistan för nya lungor i nio månader. Nio??Jag skulle kunna ha varit gravid och klämt ut en unge på denna tid. Inte för att jag någonsin velat det, men ändå. Mer om det en annan gång. 


Jag hade ju helt fel när min magkänsla sa att detta skulle gå fort. Men just nu, så är det ganska okej att vänta ändå trots allt. 

Jag har hunnit göra så mycket av det jag velat få gjort innan min transplantation att jag nu är ganska till freds med tillvaron. 


Vintern är genomliden, och våren var två dagar i April. Nu är det i princip sommar, årminstonde här nere i Skåne. Sveriges Saint -Tropez. 

Solen och värmen gör de flesta väldigt levande, oavsett situation.  Jag hade en period i April där jag hade så mycket energi, och ork att min omgivning nästan var trött på mig. Många undrade om jag fejkade att jag behöver en transplantation. Men det varade bara tre veckor dessvärre. Sen kom en dipp och nu är jag tillbaka där jag var tidigare. 

Trånga luftvägar, halvslö och lite ont i kroppen, MEN det finns en vesäntlig och fantastisk skillnad.  

Jag mår riktigt bra psykiskt. Obehagligt bra. 

Det kunde varit  mycket värre. 

Namaste.


(null)


9 månader på listan

Merorgandonation En kommentar
(null)


Det är nu två månader sedan jag bloggade senast. Min hjärna borde egentligen kokat över men det har den inte. Snarare tvärtom jag mått bättre nu än på väldigt länge. 

Jag har nu stått på väntelistan för nya lungor i nio månader. Nio??Jag skulle kunna ha varit gravid och klämt ut en unge på denna tid. Inte för att jag någonsin velat det, men ändå. Mer om det en annan gång. 


Jag hade ju helt fel när min magkänsla sa att detta skulle gå fort. Men just nu, så är det ganska okej att vänta ändå trots allt. 

Jag har hunnit göra så mycket av det jag velat få gjort innan min transplantation att jag nu är ganska till freds med tillvaron. 


Vintern är genomliden, och våren var två dagar i April. Nu är det i princip sommar, årminstonde här nere i Skåne. Sveriges Saint -Tropez. 

Solen och värmen gör de flesta väldigt levande, oavsett situation.  Jag hade en period i April där jag hade så mycket energi, och ork att min omgivning nästan var trött på mig. Många undrade om jag fejkade att jag behöver en transplantation. Men det varade bara tre veckor dessvärre. Sen kom en dipp och nu är jag tillbaka där jag var tidigare. 

Trånga luftvägar, halvslö och lite ont i kroppen, MEN det finns en vesäntlig och fantastisk skillnad.  

Jag mår riktigt bra psykiskt. Obehagligt bra. 

Det kunde varit  mycket värre. 

Namaste.


(null)


Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Det minst dåliga valet är oftast det bästa.

Transplantation En kommentar

Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Jag sätter mig för att skriva, men får bara skrivkramp. Jag kunde inte formulera den enklaste meningen, än mindre skriva något vettigt. Jag gick en promenad, men lungorna höll inte. Jag började med Yoga för att slappna av, blev bara stressad och insåg att min kropp inte är vad den var för några år sedan.  Någonstans där väckte jag min gammelgädda som jag lyckats putta bort ett par månader, och jag börjar älta orden ’’OM jag bara hade… ‘’  Om jag bara hade gjort ditt eller datt annorlunda, OM jag inte åkt till Thailand förra våren, OM jag ätit en annan kost. Jag blir tokig. River mitt psyke blodigt i en självdestruktiv oändlighet. Det hjälper inte att flertalet läkare, kuratorer sjukgymnaster och sjuksköterskor säger att detta inte är mitt fel, och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Det hade blivit såhär oavsett.  Jag försöker lämna tanken, men den för mig bara vidare neråt, och hur jag än försöker fundera på annat, så fastnar jag. 

Fan, jag blir galen.  Min största utmaning genom hela transplantationsprocessen är att hålla mitt psyke i ordning. Det har varit psykologisk judo sedan dag ett, den där dagen i januari 2017.  När allt detta är över kommer jag vara mästare i denna nya sport. Men framför allt kommer jag vara betydligt starkare än innan.

Just nu så väntar jag på den sista vaccinsprutan och sedan väntar (förhoppningsvis) aktivering på transplantationslistan. Vänta är något jag måste vänja mig vid. Med mitt tålamod är det en prövning utan dess like. Jag får ofta frågan ’’hur länge ska du vänta?’’, ’’när är det dags?’’ men detta är inte som en graviditet. Jag har inget datum, jag vet inte när transplantationen sker. Jag kan vänta en dag, en månad, ett år eller så kommer samtalet inte ens alls.
Det enda svaret, som dock är lite makabert är; När rätt person dör. Då får jag mitt samtal.
För så är det ju med transplantation, någon måste dö, för att jag ska överleva.

 Nu väntar sommaren, en sommar som ska innehålla mer vin än vatten, mer sol än regn, och en vecka i Frankrike. Minnen ska skapas, och livet hyllas. 

 Jag vill att ni läsare ska vara med hela vägen i både vått och torrt. Genom ångest och glädje. Samtidigt vill jag passa på att tacka för ert stöd och uppmuntran under våren. Tack

Finns det några frågor du som läsare har, ställ gärna dem i kommentarerna, så kommer det svar i ett annat inlägg.

 

 

 
 
 



Skrivkramp, Psykologisk judo och frågestund.

Merorgandonation 4 kommentarer

Jag sätter mig för att skriva, men får bara skrivkramp. Jag kunde inte formulera den enklaste meningen, än mindre skriva något vettigt. Jag gick en promenad, men lungorna höll inte. Jag började med Yoga för att slappna av, blev bara stressad och insåg att min kropp inte är vad den var för några år sedan.  Någonstans där väckte jag min gammelgädda som jag lyckats putta bort ett par månader, och jag börjar älta orden ’’OM jag bara hade… ‘’  Om jag bara hade gjort ditt eller datt annorlunda, OM jag inte åkt till Thailand förra våren, OM jag ätit en annan kost. Jag blir tokig. River mitt psyke blodigt i en självdestruktiv oändlighet. Det hjälper inte att flertalet läkare, kuratorer sjukgymnaster och sjuksköterskor säger att detta inte är mitt fel, och att jag inte kunde gjort något annorlunda. Det hade blivit såhär oavsett.  Jag försöker lämna tanken, men den för mig bara vidare neråt, och hur jag än försöker fundera på annat, så fastnar jag. 

Fan, jag blir galen.  Min största utmaning genom hela transplantationsprocessen är att hålla mitt psyke i ordning. Det har varit psykologisk judo sedan dag ett, den där dagen i januari 2017.  När allt detta är över kommer jag vara mästare i denna nya sport. Men framför allt kommer jag vara betydligt starkare än innan.

Just nu så väntar jag på den sista vaccinsprutan och sedan väntar (förhoppningsvis) aktivering på transplantationslistan. Vänta är något jag måste vänja mig vid. Med mitt tålamod är det en prövning utan dess like. Jag får ofta frågan ’’hur länge ska du vänta?’’, ’’när är det dags?’’ men detta är inte som en graviditet. Jag har inget datum, jag vet inte när transplantationen sker. Jag kan vänta en dag, en månad, ett år eller så kommer samtalet inte ens alls.
Det enda svaret, som dock är lite makabert är; När rätt person dör. Då får jag mitt samtal.
För så är det ju med transplantation, någon måste dö, för att jag ska överleva.

 Nu väntar sommaren, en sommar som ska innehålla mer vin än vatten, mer sol än regn, och en vecka i Frankrike. Minnen ska skapas, och livet hyllas. 

 Jag vill att ni läsare ska vara med hela vägen i både vått och torrt. Genom ångest och glädje. Samtidigt vill jag passa på att tacka för ert stöd och uppmuntran under våren. Tack

Finns det några frågor du som läsare har, ställ gärna dem i kommentarerna, så kommer det svar i ett annat inlägg.