Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


Det minst dåliga valet är oftast det bästa.

Transplantation En kommentar

Grekerna har ett uttryck " Me kheiron beltiston"
Som betyder ungefär; det minst dåliga valet är det bästa. 
Så var det för mig när frågan om en lungtransplantation togs upp. Ska vi vara ärliga hade jag bara två alternativ. Antingen så dör du, långsamt kvävd i ditt eget slem, eller så genomgår du en lungtransplantation och får förhoppningsvis ett bättre och längre liv. 
Just där och då var det inget alternativ som lät särskilt lockande. Men jag hade egentligen bara ett alternativ, en transplantation. 

Jag är väl medveten om att vi har 100% dödlighet i världen, men jag skulle inte dö än, inte på länge. Jag har mycket kvar här. Så jag valde alternativ två. Idag har det gått   ungefär två månader sedan jag sattes upp på transplantationslistan. Och det är lika surrealistiskt som obehagligt som dag ett. 
Men för att jag ska kunna leva vidare, så måste en för mig okänd människa dö. Dö under rätt omständigheter dessutom. Som om inte det vore nog, så måste personen i fråga också vara positiv till organdonation. 

När jag medverkade i radioprogrammet "kropp och själ i P1" så hörde jag en man som svarade på frågan om han tagit ställning till organdonation ungefär så här " det får mina anhöriga bestämma om det blir aktuellt" 
HUR kan man välja att överlåta det till någon annan som inte bara förlorat en älskad, utan de ska även besluta huruvida du ska donera eller inte. För dig som tvivlar, så är sannolikheten för att du behöver ett organ tre gånger högre än att du kan donera dina. 
Det handlar inte om vilket beslut du tar. Det viktiga är att ta ett beslut.
 
Live Life, Pass it on!


I väntan på att  jag ska få svar om jag är aktuell för att sättas upp på väntlista för en lungtransplantation så tittar jag tillbaka på min senaste resa själv. En resa som jag gjorde mot de flestas inrådan, och o'boy vad morsan var nervös. Nu i efterhand förstår jag varför. Ni som läser kommer också att förstå. 

Ett år har gått sedan jag ryckte min port-a-cath nål på söndagen, var i Göteborg på begravningen under måndagen och flydde till Thailand på onsdagen. Två veckor ensam på en strand, bort från Sverige och bort från allting. Allt kaos som varit. Bort från det jag nu, ett år senare, kallar dödsåret 2016. Det var många som lämnade mig det året. Personer som fått livets gåva, men som på ett eller annat sätt berövats sin andra chans. Personer som inspirerat mig och som fått mig att tro på ett fint liv efter transplantation. Fan vad det tog hårt.
 
Jag åkte till Thailand på en rekreationsresa. Två veckor, ensam. "Hitta sig själv" sa någon.
Jag tänkte inte sitta i lotusställning vid stranden dagarna långa och fundera på meningen med livet. Den hittade jag för några år sedan. Däremot skulle jag ta igen mig, hitta tillbaka till mig själv, för jag fanns där, jag skulle bara skrapa ihop de delarna som låg lite utspritt. Någonstans mellan -12 kg och ett  diskbråck tappade jag min kropp och en stor del av vad som verkligen var jag. Ingenting var längre lika självklart som tidigare. 
Vänskaper kommer och går under livet, några försvinner för att aldrig mer komma åter. Kanske är det för det bästa. Thailand var en tid för paus, återhämtning och göra saker i min egen takt. Jag skrev, badade och hyrde moppe. Drack juice till jag tröttnade, åt thaimat till frukost, lunch och middag. Och jag observerade, såg livet som det var. Och satan, det är ett fint liv. Jag blev kär i självaste livet. Visst, det är fult ibland. Vissa dagar är jag så trött på mina hundar att jag nästan säljer dem. Vissa dagar är det bara pest att behöva städa, jobba, laga mat och handla. Men sedan är det allt det andra. Familjen, vännerna, djuren och livet. 

 
Vad var då meningen med livet?
Jo, för mig är det att livet går vidare. Det gör ju det, och vi kan bara hänga med och se framåt. Tack livet för att jag får uppleva dig! 
 
 
 Silver Beach - Koh Samui
 
 
 
 
 Jag 2016.
Minus 12 kg, som jag på över ett år inte lyckades ändra. Hittade bilden idag när jag satte mig och skulle rensa min telefon, från Thailand 2016. Idag är där både en tatuering och mer muskler på min rygg. Jag inser att detta inte är något snyggt eller hälsosamt idag, men då kändes det konstigt nog ok. Det är fortfarande en lång väg kvar till en normal kropp. Fast å andra sidan, VAD är en normal kropp? Vissa lägger in, lyfter upp och plockar bort. Jag nöjer mig med att byta lungor tror jag. 
 
 

I väntan på beslut, Thailand och meningen med livet.

Merorgandonation Kommentera
I väntan på att  jag ska få svar om jag är aktuell för att sättas upp på väntlista för en lungtransplantation så tittar jag tillbaka på min senaste resa själv. En resa som jag gjorde mot de flestas inrådan, och o'boy vad morsan var nervös. Nu i efterhand förstår jag varför. Ni som läser kommer också att förstå. 

Ett år har gått sedan jag ryckte min port-a-cath nål på söndagen, var i Göteborg på begravningen under måndagen och flydde till Thailand på onsdagen. Två veckor ensam på en strand, bort från Sverige och bort från allting. Allt kaos som varit. Bort från det jag nu, ett år senare, kallar dödsåret 2016. Det var många som lämnade mig det året. Personer som fått livets gåva, men som på ett eller annat sätt berövats sin andra chans. Personer som inspirerat mig och som fått mig att tro på ett fint liv efter transplantation. Fan vad det tog hårt.
 
Jag åkte till Thailand på en rekreationsresa. Två veckor, ensam. "Hitta sig själv" sa någon.
Jag tänkte inte sitta i lotusställning vid stranden dagarna långa och fundera på meningen med livet. Den hittade jag för några år sedan. Däremot skulle jag ta igen mig, hitta tillbaka till mig själv, för jag fanns där, jag skulle bara skrapa ihop de delarna som låg lite utspritt. Någonstans mellan -12 kg och ett  diskbråck tappade jag min kropp och en stor del av vad som verkligen var jag. Ingenting var längre lika självklart som tidigare. 
Vänskaper kommer och går under livet, några försvinner för att aldrig mer komma åter. Kanske är det för det bästa. Thailand var en tid för paus, återhämtning och göra saker i min egen takt. Jag skrev, badade och hyrde moppe. Drack juice till jag tröttnade, åt thaimat till frukost, lunch och middag. Och jag observerade, såg livet som det var. Och satan, det är ett fint liv. Jag blev kär i självaste livet. Visst, det är fult ibland. Vissa dagar är jag så trött på mina hundar att jag nästan säljer dem. Vissa dagar är det bara pest att behöva städa, jobba, laga mat och handla. Men sedan är det allt det andra. Familjen, vännerna, djuren och livet. 

 
Vad var då meningen med livet?
Jo, för mig är det att livet går vidare. Det gör ju det, och vi kan bara hänga med och se framåt. Tack livet för att jag får uppleva dig! 
 
 
 Silver Beach - Koh Samui
 
 
 
 
 Jag 2016.
Minus 12 kg, som jag på över ett år inte lyckades ändra. Hittade bilden idag när jag satte mig och skulle rensa min telefon, från Thailand 2016. Idag är där både en tatuering och mer muskler på min rygg. Jag inser att detta inte är något snyggt eller hälsosamt idag, men då kändes det konstigt nog ok. Det är fortfarande en lång väg kvar till en normal kropp. Fast å andra sidan, VAD är en normal kropp? Vissa lägger in, lyfter upp och plockar bort. Jag nöjer mig med att byta lungor tror jag. 
 
 
Tid är ibland en bristvara och ibland finns den i överflöd. Aldrig är man nöjd. 
Med tid följer planering och med planering kommer ansvar. Ansvar att använda den tid som ges oss på bästa sätt. Det behöver inte alltid vara det mest effektivaste sättet.  Men den ska vara meningsfull. 
Vissa dagar känns det som om jag har all tid i världen. Att en transplantation kan vänta. Däremot börjar dagarna bli fler då jag känner att det är dags. Dags att komma vidare i livet. För även om mitt liv måste fortgå i väntan, så känns det som att någonting stoppar mig. 
Jag har avslutat min transplantationsutredningsvecka nu. 5 dagar av konstant klämmande, kännande, petande och provtagning. Fem dagar som kännts som ett enda långt semikolon och att jag äntligen kan andas ut. Även om detta bara är början, så är det första stora ångestmomentet avklarat. 
Nu är nästa steg en konferens för thoraxteamet, och sen eventuell transplantationslista. Efter det, vänta.  
Just nu, känns det som om tiden är evig. Att jag har all tid i världen. Men efter fredagen terrorattenrat i Stockholm blir  jag än en gång påminns om att tiden är begränsad. Vi vet inte hur länge vi har. Så, att inte leva så som man vill är slöseri med tid. 
Det finns dagar jag vill slänga ut mina hundar genom fönstret, dagar jag går runt och känner mig som sju svåra år och dagar jag ifrågasätter min exiatens. Men det är bara livet som utspelar sig. För ofta är det små fina saker runt omkring mig. Små korta minnesbilder som får mig att stanna upp lite extra. Eller en person. En person som har en enorm betydelse är min bror. Min fina, älskade storebror. Vi är så olika, mestadels i kroppsbyggnaden. Jag är liten och klen, han är stor och stark. Våra tapaskvällar, eller en kall öl betyder mer än han någonsin kan ana. Självklart har vi delade meningar ibland. Men det är så skyskon ska ha det. 
 
Allas tid är begränsad. Den kommer ta slut förr eller senare. Men just detta, att jag är i behov av en trasplantation gör att jag lever lite mer medvetet. Sorgligt bara att fler inte gör det. Lever medan de existerar. 
Kanske var det inte detta klyschiga och röriga inlägg en söndagkväll du ville läsa. Men det var det jag behövde skriva. 
 
Husk at elske,
mens du tør det.
Husk at leve, 
mens du gør det.

--Piet Hein--
 
 
 
 
 
 

Tid och syskonkälek

Allmänt Kommentera
Tid är ibland en bristvara och ibland finns den i överflöd. Aldrig är man nöjd. 
Med tid följer planering och med planering kommer ansvar. Ansvar att använda den tid som ges oss på bästa sätt. Det behöver inte alltid vara det mest effektivaste sättet.  Men den ska vara meningsfull. 
Vissa dagar känns det som om jag har all tid i världen. Att en transplantation kan vänta. Däremot börjar dagarna bli fler då jag känner att det är dags. Dags att komma vidare i livet. För även om mitt liv måste fortgå i väntan, så känns det som att någonting stoppar mig. 
Jag har avslutat min transplantationsutredningsvecka nu. 5 dagar av konstant klämmande, kännande, petande och provtagning. Fem dagar som kännts som ett enda långt semikolon och att jag äntligen kan andas ut. Även om detta bara är början, så är det första stora ångestmomentet avklarat. 
Nu är nästa steg en konferens för thoraxteamet, och sen eventuell transplantationslista. Efter det, vänta.  
Just nu, känns det som om tiden är evig. Att jag har all tid i världen. Men efter fredagen terrorattenrat i Stockholm blir  jag än en gång påminns om att tiden är begränsad. Vi vet inte hur länge vi har. Så, att inte leva så som man vill är slöseri med tid. 
Det finns dagar jag vill slänga ut mina hundar genom fönstret, dagar jag går runt och känner mig som sju svåra år och dagar jag ifrågasätter min exiatens. Men det är bara livet som utspelar sig. För ofta är det små fina saker runt omkring mig. Små korta minnesbilder som får mig att stanna upp lite extra. Eller en person. En person som har en enorm betydelse är min bror. Min fina, älskade storebror. Vi är så olika, mestadels i kroppsbyggnaden. Jag är liten och klen, han är stor och stark. Våra tapaskvällar, eller en kall öl betyder mer än han någonsin kan ana. Självklart har vi delade meningar ibland. Men det är så skyskon ska ha det. 
 
Allas tid är begränsad. Den kommer ta slut förr eller senare. Men just detta, att jag är i behov av en trasplantation gör att jag lever lite mer medvetet. Sorgligt bara att fler inte gör det. Lever medan de existerar. 
Kanske var det inte detta klyschiga och röriga inlägg en söndagkväll du ville läsa. Men det var det jag behövde skriva. 
 
Husk at elske,
mens du tør det.
Husk at leve, 
mens du gør det.

--Piet Hein--