Mitt i den vecka som prövat mitt kontrollbehov långt över den gräns jag trodde jag hade, kom det en strimma ljus. Ett ljus som kom precis vid rätt tillfälle, för båda parter.
All denna ångest som legat och grott i mig under en tid. Jobbångesten. Den är som bortblåst nu.
All denna ångest som legat och grott i mig under en tid. Jobbångesten. Den är som bortblåst nu.
Allting har gått så fort, jag har inte ens hunnit tänka. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Jag är glad. Fruktansvärt glad. Nu händer nya saker, bra saker. Framtiden väntar runt hörnet, och jag ska inte ens försöka beskriva hur nyfiken jag är på den.
Framtiden, nu är det vi två tillsammans.
Jag vet inte vad den bär med sig, det återstår att se.