Det gått ett år sedan jag började prata med folk. Jag har ju kunnat prata sedan jag var liten men det var först för ett år sedan jag började prata på ett djupare plan med människor i min omgivning. Förändringen har kommit gradvis och jag känner mig inte ytlig när jag pratar. Att kommunicera är något av det viktigaste som finns. Utan kommunikation stannar världen.
Jag satt nyligen på ett hotellrum med en av mina bästa vänner. Till sommaren har jag känt honom i fyra år och vi har alltid kunnat prata om allting, men det är inte utan att jag har känt mig ytlig.
Han är spännande, jag kan lyssna i timmar på vad han har att berätta. Jag har känt mig lite som en katt bland hermelinerna. Vi är varandras raka motsatser, men ändå så lika. Jag är ointressant, ytlig och ganska självupptagen. Han är öppen, godhjärtad och sätter ofta andra före sig själv.
Vi satte oss på hotellrummet som jag bodde på under min vistelse i huvudstaden. Han slog sig ner i fåtöljen och jag mitt emot på en pinnstol som var allt annat än bekväm. Sedan ställde han en fråga, som tillät mig att svara på precis vilket sätt jag ville.
’’ Var är du i livet just nu?’’
En fråga som jag kan välja att svara på så enkelt eller så invecklat jag vill på. Jag svarade genom att berätta var jag var. Samtalet gick vidare, vi öppnade oss på ett tidigare okänt sätt. Jag äskade det. Vi kom varandra så nära att mitt hjärta nästan var utanpå kroppen. Saker som jag inte ens pratat om med mina föräldrar om satt vi nu tillsammans och processade.
Det var då jag förstod hur nära vi står varandra.
Det var då jag insåg att jag inte är ytligare än jag gör mig. Att prata är en konst, det kräver mod och träning. Att stanna upp och tänka efter mår vi nog alla bra av.
Ibland kräver livet eftertanke, och vilken fråga passar då bättre in än ’’ Var i livet är du just nu?’’