Det har tagit mig nästan två månader att ta mig tillbaka till stället där gemenskap och trygghet var en självklarhet under många år. I går kväll satt jag åter igen utanför det stall som jag tillbringat så många timmar i. Den plats där jag under något år var det enda stället jag hade vänner, det var en trygghet.
Hästarna, det estetiskt vackraste djur jag känner till, denna urkraft som har funnits sedan begynnelsen är för mig inte prestation. Det är njutning att vara med hästarna. Jag samlar kraft, njuter av ögonblicket och nyser av allt hö.
Det var här ett rykte spreds om mig som en löpeld under slutet av förra året. Det var även det ryktet som gjorde att jag valde att sluta. Det gjorde att jag kände mig ovälkommen, det gjorde att jag förminskades i andras ögon, men framför allt i mina egna ögon.
Under tre år har jag haft hand om honom, Boy, nästan som min egen, men ändå inte. När jag började som medryttare 2010 lovade jag honom att jag aldrig skulle svika. Jag skulle alltid finnas där, ända till slutet. Tiden är och förblir den största problemet i mitt liv. Det är så mycket som ska hinnas med. Tiden skulle även vara det officiella skälet till att jag slutar, fast det är inte riktigt sant. Det var många faktorer som spelade in.
I vintras reste jag till Stockholm och kom hem med ett beslut taget utifrån vad jag kände. Efter mina drömmar och efter mitt liv. Jag skulle sluta som medryttare och lägga allt som hade med hästar att göra på hyllan. Det är, oavsett om jag fattade beslutet helt på egen hand, ett av de svåraste beslut jag någonsin fattat. Det var en del av mig som dog, för att kanske aldrig mer komma tillbaka. Däremot har jag aldrig mått så bra som jag gör nu, jag gör det jag älskar, jag skriver, jobbar, tränar och snart föreläser jag om ett ämne som både rör och berör mig.
Så kanske är det så att jag borde tacka henne för det hon sa om mig. Det var ju det som gav mig en spark i baken och nu är jag så till freds med mig själv att det nästan blir lite tröttsamt för folk i min omgivning, men jag älskar det.
