Jag vet inte var eller hur jag ska börja. Jag vet inte heller hur det ska sluta.
Det enda jag vet med säkerhet, är att i döden finns det liv.
Det enda jag vet med säkerhet, är att i döden finns det liv.
Det kan låta som det konstigaste någon sagt, men det är möjligt. Med hjälp av organdonation finns det ljus i mörkret.
" Sannolikheten är tre gånger högre
att du behöver en transplantation,
än att du kommer kunna donera dina organ."
Jag har alltid vetat att jag troligtvis behöver en transplantation för att överleva. Jag har alltid skämtat om döden med mina närmsta vänner. Vi har kunnat skratta åt det, prata om det och fullständigt ignorerat det. Som en röd tråd genom hela 2015, och mer än halva 2016 skämtade vi om det. Men i samma stund frågan om en lungtransplantation togs upp var jag fullständigt omedveten. Marken försvann under mina fötter, trots att jag satt ner.
Jag som har pratat om min koppling till organdonation på flertalet föreläsningar runt om i skolorna. Jag har jobbat som volontär för den ideeella organisationen MOD i snart tre år. Jag trodde jag hade kontroll. Det hade jag inte.
Jag fick panik. För det handlade väl inte om mig? Jag är väl inte som dem. De där som behöver nya lungor. Jag mår ju bra. Provsvar och röntgenbilder visar annorlunda.
Nu har det gått ca tre månader sedan första samtalet. Jag har hunnit landa i tanken och i känslorna, min familj har landat. Alla har vi våra processer, men samtidigt har vi en gemensam.
Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Varken folks reaktioner, eller min egen för den delen. Så, jag slutar planera. För det enda det medför är prestationsångest och kaos.
Detta kommer vara mitt livs före och efter. Jag vet som sagt inte var detta tar vägen, men följ gärna med.
Här är inga retuscheringar vad det gäller livet eller döden. Det kommer att bli tungt emellanåt, ångestfyllt.
Men samtidigt så fyllt av liv. Detta är en resa jag gör tillsammans med min familj, mina vänner och med de som vill följa med.
Mitt livs före och efter.
Allmänt 7 kommentarerJag vet inte var eller hur jag ska börja. Jag vet inte heller hur det ska sluta.
Det enda jag vet med säkerhet, är att i döden finns det liv.
Det enda jag vet med säkerhet, är att i döden finns det liv.
Det kan låta som det konstigaste någon sagt, men det är möjligt. Med hjälp av organdonation finns det ljus i mörkret.
" Sannolikheten är tre gånger högre
att du behöver en transplantation,
än att du kommer kunna donera dina organ."
Jag har alltid vetat att jag troligtvis behöver en transplantation för att överleva. Jag har alltid skämtat om döden med mina närmsta vänner. Vi har kunnat skratta åt det, prata om det och fullständigt ignorerat det. Som en röd tråd genom hela 2015, och mer än halva 2016 skämtade vi om det. Men i samma stund frågan om en lungtransplantation togs upp var jag fullständigt omedveten. Marken försvann under mina fötter, trots att jag satt ner.
Jag som har pratat om min koppling till organdonation på flertalet föreläsningar runt om i skolorna. Jag har jobbat som volontär för den ideeella organisationen MOD i snart tre år. Jag trodde jag hade kontroll. Det hade jag inte.
Jag fick panik. För det handlade väl inte om mig? Jag är väl inte som dem. De där som behöver nya lungor. Jag mår ju bra. Provsvar och röntgenbilder visar annorlunda.
Nu har det gått ca tre månader sedan första samtalet. Jag har hunnit landa i tanken och i känslorna, min familj har landat. Alla har vi våra processer, men samtidigt har vi en gemensam.
Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Varken folks reaktioner, eller min egen för den delen. Så, jag slutar planera. För det enda det medför är prestationsångest och kaos.
Detta kommer vara mitt livs före och efter. Jag vet som sagt inte var detta tar vägen, men följ gärna med.
Här är inga retuscheringar vad det gäller livet eller döden. Det kommer att bli tungt emellanåt, ångestfyllt.
Men samtidigt så fyllt av liv. Detta är en resa jag gör tillsammans med min familj, mina vänner och med de som vill följa med.