Endast en flaska Rose skiljer månader från år.

Kommentera

 

Det blir färre och färre texter. Kreativiteten finns där, men orken försvinner så fort jag ska skriva. Plötsligt är det istället väldigt intressant att läsa den där boken jag inte rört på månader. Men ibland rinner livets bägare över, och jag har ingen annan utväg än att sätta mig och skriva, för att lättare förstå mig själv och den situation jag befinner mig i. Nu har jag skrivit om den senaste tidens kaos. Jag har pausat några dagar från telefonsamtal med vänner för att ha en chans att hitta tillbaka till mig själv, men jag är inte ens halvvägs. Håll till godo

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

10 månader på listan. 10!

Det trodde jag aldrig, även om jag visste att det kunde ta tid. Vad är egentligen tio månader under en hel livstid?
Det som är jobbigt i detta sammanhang är att det endast är en sommar emellan tio månader och ett år. Man hinner ju knappt öppna den iskalla flaskan med Rosè innan jag är där och sommaren är över.
Fördelen med att få vänta ett tag är att jag slappnat av fullständigt med min telefon. Jag blir inte nervös om ett okänt nummer ringer, jag släpar inte med mig den ner till tvättstugan eller när jag går ut ed soporna. Väntan har blivit vardag, om än väldigt annorlunda så är det min vardag.
Förra sommaren så skrev jag ’’ Nu väntar sommaren, en sommar som ska innehålla mer vin än vatten, mer sol än regn och en vecka i Frankrike. Minnen ska skapas och livet hyllas.’’
I år ska även denna sommar innehålla mer sol än regn. I ärlighetens namn så misslyckades vädret rejält förra sommaren. I år blir det däremot inget Frankrike, något jag uppriktigt är ledsen över. Jag kan åka till Frankrike sen när jag fått mina lungor, men det är något speciellt på sommaren. Eller såhär; jag saknar friheten att kunna åka var jag vill, när jag vill.

Men det är inte det enda just nu, det är rörigt. Det känns som om jag äter soppa med gaffel.  Jag ser ett beteendemönster hos mig jag inte gjort sedan jag var tonåring. Konstant irriterad, ibland kan det räcka med att någon tittar åt mitt håll. Om någon tar upp ORKAMBI så är explosionen ett faktum, och då gäller det att ducka. För jag är inte sen med att säga vad jag tycker om hela den karusellen.  Men på det stora hela är jag ju självklart glad för andras skull, men uppgivenheten, och den inte allt för smickrande bitterheten över att det inte fanns tillgängligt tidigare för min del överskuggar glädjen. Men som med allt annat, meningen med livet och min övergripande livsfilosofi, är ju ändå, att detta också passerar.


Så länge, medan denna storm passerar är jag hos hästarna och samlar energi.