Tack för allt du gett. Jag avskyr dig för allt du tagit och jag är glad för att du lämnar för att aldrig mer komma tillbaka. 2019 kan sammanfattas i meningen; Vad fan var det som hände egentligen?
Jag borde anat var ribban sattes för året när jag på nyårsdagen trampade i hundskit. Men som med det mesta hoppas man bara att det är en tillfällighet.
De första månaderna var ett enda stort mörker utan ljus. När jag var liten och inte kunde somna efter en mardröm så sa mina föräldrar, vänd på kudden och tänk på något roligt, tänk på något du tycker om. Jag tänkte på hundvalpar och teater. Men det enda jag kunde se var ett ogenomträngligt mörker. Som om ridån till teaterscenen vägrade öppna sig trots att första akten börjat.
Jag fick en avstötning som behandlades, och även om hjärnan VET att de flesta avstötningar går att häva, så spelade det ingen roll. Ångesten och osäkerheten var inte mindre för det. Det vackra med nya lungor var borta. Jag ifrågasatte om det ens var värt att genomgå en transplantation om det ändå skulle bli såhär. Jag kom hem efter första behandlingsdagen och fick mitt livs första sammanbrott. Jag satte mig på hallgolvet, eller snarare trillade ihop, jag kan nästan se ett litet hål i parketten än dag. Det var lite som i en svartvit film när någon sitter och gråter i ett hörn, men någon varit snäll nog att stänga av ljudet. Jag stängde av känslorna, och blev likgiltig, som så många gånger förr. För att skydda mig. Handlade jag i en mataffär kunde jag blänga surt på kassörskan och fråga hur de kunde ställa en så trivial fråga om jag ville ha kvittot för en liter mjölk. Jag ville att andra skulle känna som jag. Men behandlingen hade god effekt, och avstötningen hävdes. Jag började samla ihop bitarna som var kvar av mig och ta tag i livet. Jag började se ett ljus genom ridån.
Bara en vecka senare somnar en av mina närmsta väninnor in. Och det blev mörkt igen. Jag blev ruskigt varse om att man inte kan gråta utan tårar. Det är lite som att försöka köra en bil utan bensin, torts man har både färdighet och fordon.
Livet fortsätter framåt, en konstig form av tillvaro och vardag.
Jobbet väntade på mig med öppna armar, och jag förstod hur fina kollegor jag har. De som aldrig slutat upp att säga, Vi löser det. Välkommen tillbaka. Tack för att ni är ni, och är så fina att jobba med. Skeva, men fina.
Sommaren kom och det var extremt tidiga mornar ute i Oxie hos hästarna milslånga slingor, värme, sena kvällar och minst 30 kg morötter. Det var midsommar i hästhagen, jordgubbar tills man fick utslag, rosevin och vattenmelon. Jobb, semester och sol.
Samt alla dessa barn som berikade min sommar. Tack som fasiken för det.
Jag blev faster till en liten Alva, jag fyllde 25 och samlade vänner och min förlängda familj, vi firade inte bara min 25—årsdag utan drog till med 1-årskalas i samma veva.
Jag firade ett år som transplanterad. Något som petade mer än en gång på mina tårkanaler. Hjärnan och hjärtat gick inte samma väg. Mycket tankar på och om donatorn, mina val och vilken fantastisk person detta var. Nu förstår jag varför årsdagar är vidriga och fantastiska. Ida och jag har årsdagar nästan samtidigt, så varje år från och med 2019 så firar vi med att äta räkor i Helsingborg vid havet och prata fina känslor och kanske gråta en skvätt tillsammans. För att fira varje extraår vi får tillsammans.
Sen kom september, och en höst som skulle bli mer intensiv än jag kunde ana. Det var förhandsvisning på Donationen i både Lund och Stockholm, det var 16 timmar tåg på mindre än en vecka. Det var familj, vänner och personal i branschen, det var stockholmsfamiljen som fanns där och kramade på mig lite extra, det var Lisa och Peter som roddade två bra förhandsvisningar. Och Lisa, vilken kvinna. TACK för ditt engagemang.
Jag slutade blogga, slutade skriva innan premiären. Tid fanns inte, och känslor gick före hjärnans hälsa. Det var tv, tidningar och radio. Jag vande mig vid att få året fixat, småprata med folk jag inte hade en aning om vem de var ( tack Niklas Källner för det) och komma ihåg namn.
Det var jobb, kärlek, vänner och familj. Hästar, hundar och träning. Allt i en salig, men ack så underbar röra.
Jag pausade skrivandet, i hopp om att nu, nu var livet i tillräcklig balans för att släppa den sak som varit den enda konstanten i hela mitt liv. Genom svåra stunder och glädje. Genom ångest och lycka.
Jag och pappa drog till San Fransisco för att fira livet lite. Jag skulle få möjligheten att uppleva Las vegas, och bocka av både Yosemite och Grand Canyon på min Life list. Vi njöt av shopping och kvalitetstid. Vi kom hem och vardagen fortsatte.
Men sen dog jag. Det var den 5 November, någonstans mellan frukost och lunch.
Men du dog ju inte på riktigt tänker ni… Lika snopet som jävligt synd emellanåt. Men jag dog
känslomässigt. Från ena dagen till den andra.
Jag gick på vad andra ville, vad andra krävde. Både på jobb och privat. Frågan om intervjuer, om Donationen, eller föreläsningar inte längre ens var roliga att genomföra. Den senaste intervjun jag gjorde, gjordes sovandes kl 8,30 en morgon. Frågorna är ungefär samma, så svaren går på rutin. Jag kunde koppla bort hjärnan och befinna mig någonstans mellan vaken och sovandes.
Där och då bestämde jag mig. Nu gör jag sånt jag verkligen vill på den officiella biten. Jag hade den stora äran att få vara en del av inledningen av Jontefondsgalan 2019 tillsammans med min bror. Jag har visserligen fått göra en del häftiga grejer under hösten. Men detta toppar allt. Det satte även punkt för årets officiella uppdrag.
Efter galan så sa min kropp upp sig och gamla CF-problem började komma tillbaka. Lungorna är fina och mår bra. Det är för mig det viktigaste. Allt annat kan man lösa. Novembermörkret var väldigt mörkt i år på många plan, det höll i sig till helgen innan julafton. Men när man accepterat att det är som det är så börjar ljuset plötsligt att sina igenom ridån igen, lite i taget. Jag började samla ihop spillrorna av mig själv än en gång och jag insåg det finns saker jag inte kan leva utan. Rättelse, vill leva utan. Saker jag aldrig mer kommer kompromissa om, för de är en del av mig.
2019 har varit det rörigaste året någonsin. Mycket mörker, men även väldigt mycket ljus. Hade inte sommaren varit så fantastisk som den var, så hade jag aldrig fixat denna vintern. Tack till er som bidragit till detta. 2020 ligger framför oss, och det kan ju knappast bli rörigare än 2019.
Förra året var jag så peppad på det nya året att jag nästan hyperventilerade. Jag la upp fina bilder och hopp om ett fantastiskt år.
I år är det inte samma känsla. Jag ser försiktigare på kommande år så jag inte blir allt för besviken.
Men This too shall pass. 2020 vi ses.
