Beatrice Halby

Människor kommer och går under ens liv. Vissa är tillfälliga gäster, som Jonas Gardell säger, medan andra är meningen att de ska stanna längre. Detta är till för alla de tillfälliga gästerna som håller käften och bara glor.

Det finns så mycket foton, så många minnen, så många händelser där vi kan ha tagit ett snedsteg och hamnat som en anekdot hos okända människor. Tänk alla gånger man snubblat på en kullersten, haft fläckar på kläderna eller något annat konstigt eller roligt. Vi är bara mänskliga och alla kan göra fel och klanta till det. 
Däremot finns det en grej jag inte orkar med. 
Jag har blivit opererad i magen så många gånger under min livstid att det knappt går att räkna, men jag har vant mig vid att folk tittar när jag går i bikini på standen. Ja, du läste rätt. Jag går i bikini, utan att skämmas. Jag har inget att skämmas över. Jag ser ut såhär. 

Jag tog ett beslut om att sätta in en Port-a-cath den 16 April 2013 eftersom jag inte har lust med att bli sönderstucken varje gång jag har en intravenös behandling då nålarna mest hoppar ur och bråkar. Ett beslut som gick fort att fatta, men svårare att förstå.
Eftersom jag går på en omvårdnadsskola så kände jag att folk förstår, och inte tittar snett när jag var helt grön och svullen strax under höger nyckelben. Det kanske var jag som var naiv, folk förstår ingenting. De är totalt oförstående. De stirrar men säger ingenting. Folk måste sluta vara rädda och fråga. Fråga, och kommunicera är jätteviktigt. Det är likadant med mina ärr efter de andra operationerna folk stirrar, men säger ingenting. Jag bryr mig inte om vad de tänker, men jag vill inte höra tisslande och tasslande om mig när jag går förbi folk på stranden. Jag vill inte att folk vänder sig om. Dessa personer är tillfälliga gäster i mitt liv, de går förbi, men sätter ändå avtryck.