Jag har inte skrivit sedan i Maj, både på gott och ont. En paus har varit skön, jag har mått bra och inte behövt skrivandet på samma sätt, åtminstonde inte officiellt.
Men, ni är lovade att få hänga med på denna resan. Jag har hunnit göra min årskontroll, cirka en månad tidigare än jag fick mina lungor, men vad spelar det för roll?
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lite nervös inför årskontrollen. Det är någonstans ett kvitto på hur transplantationen gick. Det första året är värst sägs det, och jag vet inte hur andra år är, men jo, det har varit bitvis tufft men jag har haft fantastiska människor runt mig, särskilt min älskade vän Simone som tyvärr inte finns längre, men alltid stöttade, peppade och bara var helt fantastisk. En guide i transplantationsporcessen som jag behövde. Och en symbol för att aldrig ge upp. Tack.
Jag har under året hunnit med en behandling mot avstötning, otaliga blodprover, fem eller sex bronkoskopier och massor med annat som hör till. MEN jag har däremot hunnit få tillbaka min kropp. Den som varit borta sedan 2014. Jag har muskler, Kondition, ork och jag känner mig genuint glad. Det var längesedan.
Innan en så stor kontroll som årskontrollen börjar man känna efter. Känns inte lungorna annorlunda, är jag inte anfådd osv.
Jag gick in på klinfys och mådde piss. Ville fly, men jag kunde inte. Jag visste vad som väntade.
In i glasburen, andas in, blås ut allt du kan. Samma visa varje år.
Det kändes som ett ok blås, men inte mer. Jag vänder mig ut till analytikern, och frågar, hur var blåset.
3,3 liter på 1 sekund och 3,85 liter totalt. (jävligt bra efter TP, för er som inte förstår)
Där försvann min annars kanska känslokalla sida. Där fanns luft. Där fanns mer än det någonsin funnits tidigare. Och jag blåser tre nästan identiska blås.
Bronkoskopi skulle göras veckan efter. Jag var sjukt peppad.
Allt såg väldigt fint ut, men det har det alltid gjort trots rejektion, så jag ville inte ta ut något i förskott.
Väntan började. Det kunde dröja en vecka, eller två.
22/7 ringer ssk från TP-teamet. INGEN AVSTÖTNING. Mitt första sammanbrott offentligt. Jag fällde inte bara en tår av lättnad inne i mataffären utan en hel flod.
Tack alla som peppat de senaste två veckorna. NI är fantastiska!
Men, det har även hänt något mer fantastiskt än att jag mår superbra.
Två dagar efter min skopi, den 18/7, på dagen 11 månader sedan mitt samtal kom så blev jag faster för första gången till lilla Alva.
Dryga månaden för tidigt, men vem har inte bråttom i livet?
Jag har både blivit faster och fått bra svar från skopin. Och imorgon fyller jag 25.
Årskontroll, bebis och 25 år
Transplantation KommenteraJag har inte skrivit sedan i Maj, både på gott och ont. En paus har varit skön, jag har mått bra och inte behövt skrivandet på samma sätt, åtminstonde inte officiellt.
Men, ni är lovade att få hänga med på denna resan. Jag har hunnit göra min årskontroll, cirka en månad tidigare än jag fick mina lungor, men vad spelar det för roll?
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lite nervös inför årskontrollen. Det är någonstans ett kvitto på hur transplantationen gick. Det första året är värst sägs det, och jag vet inte hur andra år är, men jo, det har varit bitvis tufft men jag har haft fantastiska människor runt mig, särskilt min älskade vän Simone som tyvärr inte finns längre, men alltid stöttade, peppade och bara var helt fantastisk. En guide i transplantationsporcessen som jag behövde. Och en symbol för att aldrig ge upp. Tack.
Jag har under året hunnit med en behandling mot avstötning, otaliga blodprover, fem eller sex bronkoskopier och massor med annat som hör till. MEN jag har däremot hunnit få tillbaka min kropp. Den som varit borta sedan 2014. Jag har muskler, Kondition, ork och jag känner mig genuint glad. Det var längesedan.
Innan en så stor kontroll som årskontrollen börjar man känna efter. Känns inte lungorna annorlunda, är jag inte anfådd osv.
Jag gick in på klinfys och mådde piss. Ville fly, men jag kunde inte. Jag visste vad som väntade.
In i glasburen, andas in, blås ut allt du kan. Samma visa varje år.
Det kändes som ett ok blås, men inte mer. Jag vänder mig ut till analytikern, och frågar, hur var blåset.
3,3 liter på 1 sekund och 3,85 liter totalt. (jävligt bra efter TP, för er som inte förstår)
Där försvann min annars kanska känslokalla sida. Där fanns luft. Där fanns mer än det någonsin funnits tidigare. Och jag blåser tre nästan identiska blås.
Bronkoskopi skulle göras veckan efter. Jag var sjukt peppad.
Allt såg väldigt fint ut, men det har det alltid gjort trots rejektion, så jag ville inte ta ut något i förskott.
Väntan började. Det kunde dröja en vecka, eller två.
22/7 ringer ssk från TP-teamet. INGEN AVSTÖTNING. Mitt första sammanbrott offentligt. Jag fällde inte bara en tår av lättnad inne i mataffären utan en hel flod.
Tack alla som peppat de senaste två veckorna. NI är fantastiska!
Men, det har även hänt något mer fantastiskt än att jag mår superbra.
Två dagar efter min skopi, den 18/7, på dagen 11 månader sedan mitt samtal kom så blev jag faster för första gången till lilla Alva.
Dryga månaden för tidigt, men vem har inte bråttom i livet?
Jag har både blivit faster och fått bra svar från skopin. Och imorgon fyller jag 25.