Ett minne slås i spillror och gör plats för någonting nytt. Något Okänt

Kommentera

Jag ser hur byn jag vuxit upp i förändrats. Från en mysig liten kustby till ett moderatiskt byggprojekt. Den strand som en gång var så naturligt vacker med sina opropertionerliga sanddynor finns inte längre. Vindsurfingklubben som låg där har varit förfallen sedan den byggdes den är idag ombyggd och moderniserad så att den ser nästan konstgjord ut. 
När det gamla eternittornet sprängdes förstod jag, först långt senare,  att det var då allting tog sin vändning. Det var då mormor och morfars lägenhet byggdes för att återfinnas på olika omslag för reklam till Lomma kommun eller bostadskataloger. 
Den tångluktande kustbyn finnns inte kvar. Den försvann för att aldrig återkomma. Kanske var det i samband med sprängningen av eternittornet, eller så var det i samband med mina föräldrars skiljsmässa. Det sista är mest troligt, men brytpunkten var tornet. Sprängningen gick av stapeln, och sex skunder senare rasade tornet ner till marken.  I de sekunderna stod världen stilla. Så mäktigt. Ett minne slås i spillror för något nytt. Något okänt. Obehagligt. Fantastiskt.

Här om kvällen körde jag genom  Lomma mitt i natten, det var bara jag ute på vägarna. Gatorna var tomma på folk, nästan obehagligt tomma. I högtalarna spelades ''Oh my sweet Carolina'' och i slutet av låten sjunger Ryan Adams '' I miss Kentucky, and I miss my family'' Och det är väl så att jag saknar det Lomma som en gång var, och ja, jag saknar min familj.