Doften är det första som slår mig. Så bekant, jag går tillbaka två år i tiden, föreställer mig att pappa står bakom mig och ska när som helst berätta att vi ska ta tåget till en annan terminal för att få ut vårt bagage. Men det gör han inte. Han är inte där. Han är i Thailand. Jag ger mig ut på ett fem dagar långt äventyr helt på egen hand. Tillbaka till mittens rike, Kina, närmare bestämt Peking. Jag är tillbaka. Allting så bekant. Flygplatsens gråa granitgolv som är spelgelblankt, taxichaufförernas värdelösa musiksmak. Deras sätt att köra som hade fått vilken svensk körskolelärare att vilja köra ett trubbigt föremål genom huvudet. Alla kör åt olika håll, trefiligt och ingen blinkar. Någonsin. De har olika hastighetsgränser i vardera fil på motorvägen. En bil kör med varningsblinkerna påslagna i 120, en annan använder vägrenen för att köra om. I stan kör cyklar och mopeder rakt ut i gatan utan hjälm, det tutas av samtliga bilar och cyklarna ringer på sina ringklockor. Trots detta händer det få olyckor. En liten teori jag har är att de vuxit upp i detta kaos och lärt sig hur de ska hantera den rent ut sagt förjävliga trafiken. De har lärt sig hantera detta trafikkaos. Jag ska efter denna resan göra ett tappert försök till att inte gnälla på svensk trafik. Jag ska visa respekt för de som är så korkade att de varken blinkar eller springer ut i gatan. De flesta överlever ju Kinas trafik. Så de borde klara sig i Sverige också.
På tal om det så är jag framme på hotellet nu och ska överleva till fots.