Jag drömmer ofta om nätterna. Verklighet blandas med fantasi. Jag ser annorlunda ut i drömmarna. Jag har varit allt från en zebra till en abbore nu under de senaste veckorna. Kanske är det någon form av underliggande schizofreni?
Jag vet inte. Jag drömmer hastigt och våldsamt.
Jagar. Blir jagad.
Jag vaknar panikslagen mitt i natten och ställer konstiga frågor till den som sovit över här i några nätter.
Jag ser scener från min barndom spelas upp, och jag går runt och ser efter vad det var som hände. Scenerna så tydliga. Så verkliga. Jag rör mig som en osynlig gästskådespelare genom varje scen. Studerar. Funderar. Ändrar om.
Vaknar igen från drömmen, mitt i natten. Känner mig utanför, men samtidigt så med. Involverad. Engagerad. Somnar om. Kastas mellan verklighet och drömmens förvirring, dess egna självklarhet.
Vaknar igen från drömmen, mitt i natten. Känner mig utanför, men samtidigt så med. Involverad. Engagerad. Somnar om. Kastas mellan verklighet och drömmens förvirring, dess egna självklarhet.
Vad jag kan minnas har jag har alltid haft konstiga drömmar, men förr tänkte jag inte på dem. Det gör jag nu. Det jag kommer ihåg när jag varknar analyserar jag, för att se om det kanske finns ett svar någonstans på vem jag är. En liten pusselbit. Något att ta på, något konkret.
Drömmar är inte konkreta. Att man missar bussen är konkret. Att betala räkningarna är äckligt konkret, men drömma. Det är inget man kan ta på. Ingen tydlig lösning. Inga tydliga riktlinjer. Bara ett enda stort vakuum med tankar, minnen och intryck som blandas ihop till någonting som verkar vara verklighet. En verklighet som ligger långt ifrån den som faktiskt är.
Därför lyssnar jag på The Dreamer och drömmer vidare.
Drömmer om en konkret dröm.