Beatrice Halby

Det här är till alla er som inte vågar, eller vill förstå.
Till alla er som engagerar er för mycket.
Till alla er jag just nu är ganska trött på. 
Till den som vill kriteisera.
Till den som vill dela. 

Till den som vill läsa.

Vill du inte läsa min åsikt om förklaringssökande personer kan du sluta läsa här. För det är till er denna texten riktar sig.

Jag vet att livet med Cf inte är lätt. Om det så är en anhörig, vän, släkting, son eller dotter som har det så är det inte lätt. Jag vet. Jag har det själv.
Jag har förbannat den, gråtit över och av den, och jag har älskat den.
Jag läser orden igen.

''Älskat den''

Hur dum får man bli? Älska något du inte kan komma ifrån. Älska något som gör att du bokstavligt talat drunknar i slem  inifrån? I din egen kropp dessutom.
Jag kan hålla med om att sjukdomen är vidrig. Den tar upp tid. Min fritid. Men ärligt, vad hade mitt liv varit utan den? Vem hade jag varit?
Förmodligen hade mitt liv varit annorlunda och så även jag. Eftersom jag inte känner till något annat än detta vill jag inte ändras.
Vi har bara ett liv. Då gäller det att leva det och inte begränsa sig för mycket. Alla kan göra allting, men förutsättningarna ser olika ut och vi måste anpassa oss efter dem. 

Allting kan inte kretsa kring sjukdomen, att inte låta den styra, strypa. Långsamt äta upp dig. För jag tror det kan vara den största risken om man engagerar sig för mycket i någonting. Att det långsamt äter upp en.
Man vill så gärna hitta en lösning. Istället för att leva här och nu drömmer man om den dagen det finns ett svar på alla frågor.
Ett litet tips till er, lev nu.
Det låter som en klyscha, och det är en, men den är sann. En dag vaknar man upp och undrar var livet tog vägen eftersom man sprungit genom livet med skygglappar för ögonen. 

Till er jag skriver vill jag nu vänligt, men bestämt säga att; Allting har inte med Cf att göra.
Det dåliga resultatet på matteprovet har förmodligen ingenting att göra med själva sjukdomen. Att du inte dejtade den där personen, försök förstå att det var du som person som gjorde valen, inte din sjukdom. 
Att gå runt och tro, och försöka hitta en förklaring, att cf är roten till allt ont i ditt liv blir inget vidare. 

Vi måste förstå att vi har ett liv, och sen att Cf råkar vara en del av det är ingenting vi kan göra något åt. Det är en del av oss.
Vi får helt enkelt lära oss att leva med den och hantera den på bästa sätt.

"Still far away
from where I belong
but it's always darkest
before the dawn
so you can doubt
and you can hate
but I know, no matter what it takes

I'm coming home "