Jag borde ha anat var ribban sattes när jag den 1 januari 2019 trampade i hundskit när jag kom hem från Småland.
Gott nytt år, typ.
Jag började året med ett sjukhusbesök för att ta de vanliga veckoproverna när jag meddelades att jag hade en avstötning som i eftergranskrning visat en grad 2. Fan. Det var bara att behandla den med kortisondropp tre dagar. Det fanns en risk jag skulle bli speedad, men istället sov jag som en koala, och inte en enda sak utöver behandlingen blev gjorda de dagarna. Jag lät mina följare på instagram hänga med på resan. Det enda ingen fick se, mer än mina närmsta, var det enorma svarta osäkra hål jag föll ner i. Själva avstötningen är inte särskilt allvarlig, utan det var hjärnan som sprang iväg.
Jag har tyvärr ett flertal vänner som ganska nyligen fått sina lungor, och en kort tid efter avstötning, som i sin tur lett till att de än en gång väntar på lungor. Där vill inte någon hamna, men tyvärr händer det ibland.
Varje dag jag kom hem från behandlingen, så satte jag mig på golvet hos hundarna. Bröt ihop och lät det gå en stund. Sen såg jag ett damkorn någonstans, skrapade upp resterna av mig själv och gick vidare. Jag fick städmani. Ingenting var dammigt, kylen kliniskt ren, garderoben rensad och ihopvikt och jag kunde äta en middag på golvet i badrummet, så rent var det.
Jag vet intellektuellt att en avstötning, så pass liten inte är likställt med döden. Jag VET det, men ändå sprang känslorna iväg. Ni som känner mig, vet om att jag inte gillar känslor. Det ställer till för mycket. Så när denna pers var över behandlingsmässigt, gick jag snabbt tillbaka till mitt känslokalla vanliga jag. Underbart.
Var avstötningen kroppens sätt att säga; ta det lite lugnt människa. Det ör inte rimligt att hålla ditt tempo så kort efter TP. Jag märkte hur jag gick på stan och skyndade förbi ett skyltfönster. Jag försökte skynda före min konkurrent som gick bredvid mig. När jag insåg att det inte gick så stannade jag upp. Men då såg jag bara mig själv i spegelbilden. En isande insikt om att det inte går at skynda förbi sig själv.
Så, jag började ta det lugnt.
Vad händer nu då? En ny bronkoskopi är planerad till den 12 Februari, passande, eller skrämmande nog på djurförsökens dag. Och sen väntan.
