Så kom kraschen. Den som många har varnat mig för. Många som sagt att den borde komma, men jag som kört på i vanligt tempo med tanken på transplantation lite vid sidan om mig och mitt liv. Vad var det som hände? Hela året har jag sprungit, jag har försökt springa ifrån mig själv och mina tankar. Det har fungerat, fram till nu. Jag har hela året haft delmål, men nu är delmålen slut. Och jag lika så.
I januari var det ett enda kaos, jag skulle reda ut om jag ville starta utredning. När det målet var klart så blev nästa själva utredningen. Utredningsveckan gick i ett rasande tempo, och jag kände mig överkörd mentalt. Så mycket info, och undersökningar. Men det finns en grej som var fantastisk, jag fick allting dokumenterat. Så saknar jag något, kan jag alltid gå tillbaka och se det. Ni kommer förstå sen. Tack L och H.
När jag trodde att allting var klart med utredningsveckan så kom nästa mål, vaccin, vilket skulle ta hela sommaren. En sommar som inte blev så varm som jag hoppats på, men inte mindre fantastisk för det. Sen aktiverades jag på transplantationslistan, och en mindre kris var ett faktum. Nu har det gått tre månader sedan jag aktiverades, en evighet och ingen tid alls. Men nu kom kraschen. Det som inte fick hända hände. Jag stannade och verkligheten körde över mig.
Så, för tillfället är jag inte i den (o)balans jag brukar vara i. Detta påverkar mitt liv mer än jag vill erkänna. Bara att andas tar upp stora delar av min energi. För dig som inte måste påminna din kropp om att andas, vet inte hur det känns. Du kan heller aldrig föreställa dig det. Resten av energin måste jag använda strategiskt. Vissa dagar går det att hålla ihop. Klä på sig, fixa sig och sedan ge sig av. Men bara ett par dagar, sedan kommer kraschen igen, och jag får betala för att kroppen inte fungerar. Det är mest det som gör mig så ledsen. Att den inte fungerar, och allt det jag kunnat göra inte går i samma takt längre. Så, om du inte hört av mig, eller känner att jag inte orkar dyka upp på sociala tillställningar och evenemang, här är svaret.
Jag behöver tid för mig själv, och fokus på det som komma skall med människor runt om mig som verkligen känner mig och mina gränser. Ibland orkar jag dyka upp på sociala tillställningar, men inte alltid.
Men; this too shall pass, någon gång lär jag återkomma till det sociala livet, jag ska bara ha ett par nya lungor först.
.
Och så kom kraschen
Transplantation 3 kommentarerSå kom kraschen. Den som många har varnat mig för. Många som sagt att den borde komma, men jag som kört på i vanligt tempo med tanken på transplantation lite vid sidan om mig och mitt liv. Vad var det som hände? Hela året har jag sprungit, jag har försökt springa ifrån mig själv och mina tankar. Det har fungerat, fram till nu. Jag har hela året haft delmål, men nu är delmålen slut. Och jag lika så.
I januari var det ett enda kaos, jag skulle reda ut om jag ville starta utredning. När det målet var klart så blev nästa själva utredningen. Utredningsveckan gick i ett rasande tempo, och jag kände mig överkörd mentalt. Så mycket info, och undersökningar. Men det finns en grej som var fantastisk, jag fick allting dokumenterat. Så saknar jag något, kan jag alltid gå tillbaka och se det. Ni kommer förstå sen. Tack L och H.
När jag trodde att allting var klart med utredningsveckan så kom nästa mål, vaccin, vilket skulle ta hela sommaren. En sommar som inte blev så varm som jag hoppats på, men inte mindre fantastisk för det. Sen aktiverades jag på transplantationslistan, och en mindre kris var ett faktum. Nu har det gått tre månader sedan jag aktiverades, en evighet och ingen tid alls. Men nu kom kraschen. Det som inte fick hända hände. Jag stannade och verkligheten körde över mig.
Så, för tillfället är jag inte i den (o)balans jag brukar vara i. Detta påverkar mitt liv mer än jag vill erkänna. Bara att andas tar upp stora delar av min energi. För dig som inte måste påminna din kropp om att andas, vet inte hur det känns. Du kan heller aldrig föreställa dig det. Resten av energin måste jag använda strategiskt. Vissa dagar går det att hålla ihop. Klä på sig, fixa sig och sedan ge sig av. Men bara ett par dagar, sedan kommer kraschen igen, och jag får betala för att kroppen inte fungerar. Det är mest det som gör mig så ledsen. Att den inte fungerar, och allt det jag kunnat göra inte går i samma takt längre. Så, om du inte hört av mig, eller känner att jag inte orkar dyka upp på sociala tillställningar och evenemang, här är svaret.
Jag behöver tid för mig själv, och fokus på det som komma skall med människor runt om mig som verkligen känner mig och mina gränser. Ibland orkar jag dyka upp på sociala tillställningar, men inte alltid.
Men; this too shall pass, någon gång lär jag återkomma till det sociala livet, jag ska bara ha ett par nya lungor först.
.