Jag har alltid trott jag skulle dö ung. Jag trodde ärligt jag skulle stryka med 2020. Inte för att Coviden härjat i världen som en synlig fiende i varje vrå, utan för jag kände något var fel. Något stämde inte med mina lungor. Jag kände efter så innerligt att jag började undra om det inte rots allt var så att jag inbillade mig. Att jag fått den där förbannade transplantationshypokondrin som jag själv myntat. Ni vet när man går runt och känner efter precis hela tiden men ingenting är fel. Varken på lungvolymen eller provresultaten. Jag var nära att bli tokig. Men precis som med det mesta så förklär man sin ångest i mörk humor och satir. Jag gillar även att ha rätt, vem gör inte det. Men denna gången kunde jag hålla mig för skratt. Jag hade en kronisk avstötning.
Det är ju kul om man har samma mörka humor som jag.
Så, nu står vi här 2021, i väntan på en re-transplantation sedan januari.
En väntan som får den första att framstå som en väntan på en kall öl i baren en varm sommardag, en räkmacka i ystads marina. Om det förra var psykologisk judo så är detta fanimej OS i psykologisk judo. Tänk er det gamla tv-programmet wipe out. Man duckar, samtidigt ska man hoppa och göra en kullerbytta samt beställa mat på tungotal. ( ni som kan er bibel begriper ref). Alltså det känns som en omöjlig uppgift. En gordisk knut som ska lösas upp ute händer. Det är inte det att mitt liv än en gång hänger i orden ’’ kanske, med lite flyt och en jävla massa tur’’ som är det jobbiga. Det är att inte kunna planera. Och med planering menar jag inte nästkommande vecka. Det var ingen paradgren innan transplantationen heller. Utan jag pratar om framtiden. Första gången kändes det mer givet att det skulle gå vägen. Inte denna. Det är nästan i ett sånt läge när jag kan känna, bara säg att det inte blir en transplantation till, för då kan jag åtminstone ta ut lite stålar och dra utomlands innan jag dör. Men nej. Dö vill jag inte, mend detta är inte så spännande detta livet just nu. Min planering om jag har en bra dag räcker ca 6-8 timmar. En dålig dag, max tre timmar. Det är kroppen som styr. Jag har inte så satans mycket att säga till om när kroppen plötsligt förvandlas till en klassisk Karen och konstant vill prata med chefen.
Men så finns det de som alltid är runt mig, som aldrig slutar säga att vi är ett team. Det som någonstans gör att jag planerar framåt ändå. Drömmer om en liten sheltieflicka, och få komma tillbaka till mitt älskade jobb och orka vardagen.
Min familj först och främst, och är det något det senaste året har gjort med familjen så är det att fört den närmre varandra. Jag hade inte fixat det utan mina föräldrar och deras samarbete. Ni vet ett sådant samarbete som man inte trodde kunde återkomma efter så många år frånskilda. Tack.
Mina absolut närmsta vänner som alltid funnits där. Speciellt tack till dig Maja för att du kom in i mitt liv när jag som mest behövde det, och som inte blivit livrädd av denna cirkusen. Jag fick dessutom en extern familj på köpet, bara en sån sak.
Mina andra klippor som hängt med i många år, ni är guld värda.
Så med denna lilla sammanfattning och uppdatering ville jag bara säga, jag lever ( tyvärr enl en del kanske?) Jag är knappt okej vissa dagar, men jag lever, och tänkte göra det till jag dör. Oavsett när det blir. Visst är det en bra deal?
Detta kanske inte var det ni ville läsa i dagens perfekta facebookflöde, men det var det jag behövde få ur mig. Att konstant informera personer i min yttre krets tar en del energi som jag behöver till annat. Så tar det tid att få svar från mig, så är du integlömd, det är bara energin som måste planeras.
Nu rymmer jag till landet några dagar för att få hänga med mina små grå, äta god mat och njuta av att inte behöva ta ut hunden på morgonen.
Jag älskar att ha rätt. Kanske inte om just detta. Men jag hade åtminstone rätt. Och det är ju kul om man har samma humor som jag.
Transplantation KommenteraJag har alltid trott jag skulle dö ung. Jag trodde ärligt jag skulle stryka med 2020. Inte för att Coviden härjat i världen som en synlig fiende i varje vrå, utan för jag kände något var fel. Något stämde inte med mina lungor. Jag kände efter så innerligt att jag började undra om det inte rots allt var så att jag inbillade mig. Att jag fått den där förbannade transplantationshypokondrin som jag själv myntat. Ni vet när man går runt och känner efter precis hela tiden men ingenting är fel. Varken på lungvolymen eller provresultaten. Jag var nära att bli tokig. Men precis som med det mesta så förklär man sin ångest i mörk humor och satir. Jag gillar även att ha rätt, vem gör inte det. Men denna gången kunde jag hålla mig för skratt. Jag hade en kronisk avstötning.
Det är ju kul om man har samma mörka humor som jag.
Så, nu står vi här 2021, i väntan på en re-transplantation sedan januari.
En väntan som får den första att framstå som en väntan på en kall öl i baren en varm sommardag, en räkmacka i ystads marina. Om det förra var psykologisk judo så är detta fanimej OS i psykologisk judo. Tänk er det gamla tv-programmet wipe out. Man duckar, samtidigt ska man hoppa och göra en kullerbytta samt beställa mat på tungotal. ( ni som kan er bibel begriper ref). Alltså det känns som en omöjlig uppgift. En gordisk knut som ska lösas upp ute händer. Det är inte det att mitt liv än en gång hänger i orden ’’ kanske, med lite flyt och en jävla massa tur’’ som är det jobbiga. Det är att inte kunna planera. Och med planering menar jag inte nästkommande vecka. Det var ingen paradgren innan transplantationen heller. Utan jag pratar om framtiden. Första gången kändes det mer givet att det skulle gå vägen. Inte denna. Det är nästan i ett sånt läge när jag kan känna, bara säg att det inte blir en transplantation till, för då kan jag åtminstone ta ut lite stålar och dra utomlands innan jag dör. Men nej. Dö vill jag inte, mend detta är inte så spännande detta livet just nu. Min planering om jag har en bra dag räcker ca 6-8 timmar. En dålig dag, max tre timmar. Det är kroppen som styr. Jag har inte så satans mycket att säga till om när kroppen plötsligt förvandlas till en klassisk Karen och konstant vill prata med chefen.
Men så finns det de som alltid är runt mig, som aldrig slutar säga att vi är ett team. Det som någonstans gör att jag planerar framåt ändå. Drömmer om en liten sheltieflicka, och få komma tillbaka till mitt älskade jobb och orka vardagen.
Min familj först och främst, och är det något det senaste året har gjort med familjen så är det att fört den närmre varandra. Jag hade inte fixat det utan mina föräldrar och deras samarbete. Ni vet ett sådant samarbete som man inte trodde kunde återkomma efter så många år frånskilda. Tack.
Mina absolut närmsta vänner som alltid funnits där. Speciellt tack till dig Maja för att du kom in i mitt liv när jag som mest behövde det, och som inte blivit livrädd av denna cirkusen. Jag fick dessutom en extern familj på köpet, bara en sån sak.
Mina andra klippor som hängt med i många år, ni är guld värda.
Så med denna lilla sammanfattning och uppdatering ville jag bara säga, jag lever ( tyvärr enl en del kanske?) Jag är knappt okej vissa dagar, men jag lever, och tänkte göra det till jag dör. Oavsett när det blir. Visst är det en bra deal?
Detta kanske inte var det ni ville läsa i dagens perfekta facebookflöde, men det var det jag behövde få ur mig. Att konstant informera personer i min yttre krets tar en del energi som jag behöver till annat. Så tar det tid att få svar från mig, så är du integlömd, det är bara energin som måste planeras.
Nu rymmer jag till landet några dagar för att få hänga med mina små grå, äta god mat och njuta av att inte behöva ta ut hunden på morgonen.