Det här med relationer har aldrig varit en särskilt stor grej för mig. Jag har alltid klarat mig själv, alltid velat vara självständig. Redan som liten kunde jag sysselsätta mig i timtal på egen hand. Det räckte med att jag fick en sax, några kritor, en hög med A4-papper samt tid att slå ihjäl. Jag löste det, jag hade till och med roligt.
Jag har aldrig haft många vänner. Varken som barn eller som ung vuxen. Jag har inte varit mobbad eller så, jag har bara inte haft något behov av det. Är det mitt bekräftelsebehov som inte är så stort kanske? Jag vet inte.
Däremot vet jag att jag gillar att vara ensam, på alla plan. Jag gillar att kunna göra vad jag vill, när som helst, eller ja när det passar förstås.Att kunna strunta i att städa idag eftersom jag inte måste göra det för någon annans skull är underbart. Missförstå mig inte, jag är ingen enstöring eller någon form av autist som inte klarar av andra människor, det gör jag eftersom jag har det jobb som jag har, vore det konstigt annars.
Vad jag däremot får panik av är tanken på att sitta fast i ett förhållande. Det är sjukt att jag ens säger detta när jag aldrig haft ett ordentligt förhållande. Tänk att alltid behöva göra allting med någon, och gör man inte detta så förväntas det att man bråkar eller har " värdefull egentid" som det så smetigt kallas. Jag har inte utrymme att vara som jag vill då den andra parten förmodligen vill något helt annat.
En gång i mitt liv har jag försökt att få ihop ett förhållande med en person, men bara tanken att släppa kontrollen över mitt eget liv är outhärdlig. Det kryper i kroppen min. Det vrider sig. Jag får en bild i mitt huvud av att jag står i ett kök om några år och plötsligt ångrar allting i mitt liv. Förhållandet, påtvingade ungar, som jag endast klämt ut för att någon annan velat, jag är inte kär i människan längre, jag har börjat störa mig på precis allting den andre gör eller säger. Det sistnämnda har redan hänt. Allting är på något sätt fel. Varje gång den tanken slår mig, kastas reflektionen tillbaka på mig att det kanske är mig det är mest fel på. Jag kanske är på ett sätt som inte den andra personen gillar men som ändå står ut. Jag skuldbelägger mig själv, om och om igen. Det tar aldrig slut. Det skulle kunna äta upp mig, men istället låter jag det rinna av mig efter ett tag. Ångest är till för människor som inte ser en framtid, men det gör jag. Det gäller bara att hålla huvudet högt och fokusera. Framåt. Ett steg i taget.
Tanken på att behöva meddela någon vad jag gör, varför jag gör det och var jag är någonstans får mig att långsamt kvävas. Plötsligt räcker det inte med att jag själv har koll på var jag är, vad jag gör, utan nu ska någon annan ha tillgång till samma information. Utrymmet till det spontana krymper avsevärt.
Meningen med att vara vuxen är väl att man är självständig och kan göra vad man vill? Det känns som om båda parter har någon form av anmälningsplikt till varandra.
Problemet är att jag är så fruktansvärt självständig och har ett enormt kontrollbehov över vad som sker mitt eget liv, att jag skiter i andras liv, så läge det inte drabbar eller involverar mig. Jag är inget okänsligt monster, jag är bara väldigt bra på att vara ensam. Jag vill vara fri, älska och bli älskad utan att behöva skicka koordinater till den andra partens gps-sändare. Jag tror att i mitt fall växer kärlek fram genom frihet, långsamt och försiktigt. Inte genom förväntningar från andra. Jag väljer därför just i detta nu;
Frihet för kärlekens skull.