Än en gång satt vi i bilen på väg till någonting. Eller från någonting. Det kan vara svårt att reda ut ibland.
Solen stod i zenit och ac:n var på nära minusgrader, trots detta flåsade hundarna. En ask med trötta importerade hallon var nerpackat, en cola och två liter vatten till hundarna. Att jag just ansträngt mig att packa ner två liter vatten till hundar som är små och inte dricker särskilt mycket är fortfarande en gåta för mig. Men tanken att det ''kan behövas'' ligger inte långt ifrån, det är ett släktdrag.
Solen stod i zenit och ac:n var på nära minusgrader, trots detta flåsade hundarna. En ask med trötta importerade hallon var nerpackat, en cola och två liter vatten till hundarna. Att jag just ansträngt mig att packa ner två liter vatten till hundar som är små och inte dricker särskilt mycket är fortfarande en gåta för mig. Men tanken att det ''kan behövas'' ligger inte långt ifrån, det är ett släktdrag.
Jag parkerade i skuggan, tog vår lilla picnic och satte oss i gräset, flickorna och jag. Vi åt och drack lite, och begav oss sen ut i vildmarken. Naturreservatet skrylle. Inte för att det är så mycket vildmark, men det är mer skog än i Lomma. Jag tänkte att vi skulle gå ''hitta vilse-stigen'', en kilometer kanske är lite lite, men lagom i värmen. Jag gick vilse. Missade en avfart och hamnade vid en slinga som hade vita stolpar. Jag följde stolparna, kom till världens mest underbara slinga. Varmt, men vackert. Det är i såna ögonblick jag är så fruktansvärt levande. Alla sinnen är på plats. Synen. Smaken. Lukten. Känseln. Hörseln. Jag njöt av varje sekund, varje minut, varje timme. Genom varje utsträckt tanke, varje ansats att förstå hur världen fungerar så kunde jag inte låta bli att tänka. Tänka på den dagen då det vackra upphör. Tanken så nära. Obehagligt nära.
Just där och då var allting så fruktansvärt fint.
Och ur det vackra ögonblickets död så prommenerade vi vidare, jag och mina flickor.