Torsdagen den 30 maj. En dag jag aldrig kommer glömma. Aldrig. Vi förenades i glädjen. I skratten. I applåderna. I tårarna. Till tolkningen av Emil Jensens låt ''inte vackrast i världen'' som framfördes av Elin och Rasms var inte många ögon torra. Mi och Camilla framförde Taylor Swifts låt ''Love story'' på det sättet som bara de två kan. Mi grät så att rösten sprack flera gånger, och jag förstår henne. Redan andra dagen på gymnasiet tog hon med sin gitarr på lägret och sjöng vid den lilla stugbyn vi bodde i . Alla var förbluffade över hennes talang. Sedan dess har det varit många spelningar för oss.
Minnen från tre år spelades upp i slowmotion och rapid omvartannat. Fina minnen är det enda jag minns denna kväll. All den kärlek som fanns runt omkring oss är svår att hitta någon annanstans. Jag har aldrig känt det så tydligt förut, denna kväll var allting annorlunda. Allting var så vackert, ingenting störde mig. Inte ens att min klänning var väldigt v-ringad och det enda som fattades var ett par slyniga stövlar för att fullända min slamplook störde mig.
Allting var så vackert, det var så mycket kärlek över allt. David Grey och hans låt ''say hello wave goodbye'' lös tack och lov med sin frånvaro under kvällen. Jag hade nog sprängts i en känslomässig explotion om någon startat den låten, för så mycket känslor var det och så mycket har Joels låtval under morgonsamlingarna präglat mig.
''Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.''