Beatrice Halby

Jag kan ta att alla inte uppskattar att jag skriver, mitt sätt att skriva, eller det som står skrivet. Jag har alltid älskat att skriva. Redan som liten skrev jag helt värdelösa berättelser om tjocka ponnysar med huvudfotingar till ägare. Skrivandet utvecklades inte i samma takt som jag gjorde, vilket gjorde att jag la det lite åt sidan. Jag återfann kärleken till skrivandet under första året på gymnasiet, det skrevs och producerades arbeten på löpande band och det med bravur.

Sen tog det stopp. Det var då en väldigt auktoritär person i mitt liv som sa åt mig att jag inte skulle skriva efter ett misslyckat arbete. Som sagt, jag kan ta att alla inte alltid gillar det jag gör, säger eller skriver. Men det sättet som hon sa det på så träffade det mitt i prick.Det kändes som om någon drog iväg mattan som jag stod på, jag sjönk genom marken. En riktig femetta var satt.

Jag slutade att skriva. Hjärnan höll på att gå sönder av att jag inte skrev. Skrivandet är min ventil. Mitt sätt att rensa och sortera i min hjärna som ofta går på högvarv. Skrivandet gör att mitt humör är lättre att hantera för mig själv. Mitt humör får beskrivas i ett annat inlägg, ananrs blir detta aldeles för långdraget.

Det tog hårt, jag hade inget självförtroende att skriva skolarbeten och lämna in med stolthet. Jag blev nästan rädd för det. 

 

Vändningen kom i oktober 2012, när jag äntligen fått personer runt om mig som accepterade mitt skrivande för vad det var. De fanns alltid där, petade och petade i arbetet tills jag var nöjd. Främst tre underbara lärare som alltid sett till att jag vågat detta året. Nu är jag tillbaka vid mitt älskade tangentbord, eller vid min penna och det finns ingenting som kan sänka mig i mitt skrivande längre. Jag skriver som jag gör, det är mitt uttryckssätt och jag kan inget annat än att älska det. 

Jag kommer fortsätta skriva så länge jag tycker det är roligt, så länge jag vill. Det är upp till mig vad som skrivs och jag vill att du följer med i vad jag skriver.