Jag känner mig som en blodhund idag. Mina sinnen är skarpa. Min adenalinnivå i kroppen är något förhöjt idag. Jag darrar nästan i händena när jag skriver detta.
Så mycket som inte är konkret. Jag som människa är just nu inte konkret. Jag är en salig röra av känslor och spännda muskelfibrer.
Så mycket som inte är konkret. Jag som människa är just nu inte konkret. Jag är en salig röra av känslor och spännda muskelfibrer.
Jag får en bild i huvudet att det är som om jag är i ett rum med betong runt omkring mig, utan någon möjlighet att ta sig upp. Varje gång jag börjar klättra trillar jag ner. Jag ser det som om det vore taget ur en film. En svartvit film där någon har haft barmhärtighet att stänga av ljudet.
Jag är inte förbannad. Det är jag väldigt sällan. Jag är frustrerad. Antagligen är det därför bilden av betongbunkern dyker upp. Jag är som en galopphäst i startfållan. Hetsig, stressad, vidgade näsborrar. Redo att brisera, rämna. Varför vet jag inte. Det är inte så att någon världskatastrof stör mig. Där är jag ganska likgiltig. Men om min likgiltighet det ska jag berätta om en annan gång.
Jag satte mig och skrev detta. Blir lite lugnare, risken att brisera minskar. Jag kan kanske till och med vara trevlig ikväll, vi får se.