Detta skrev jag för lite mer än en månad sedan. Ville inte publicera förrän han läst. Ville inte publicera direkt när han läst. Men idag är en sådan dag jag tycker att han är lite extra bra, och det vill jag att andra ska få veta.
Vi har pratat så många gånger om att vi inte är bra för varandra. Ändå är det som om det inte går att göra någonting åt. Vi lever så långt ifrån varandra, men ändå så nära. Vi ses inte särskilt ofta, men när vi gör det är det som om vi alltid ses. Fast hade vi träffats ofta hade vi förmodligen haft en annan relation till varandra. Vi hade, med ganska stor sannolikhet vägt långt över vad som hade varit sunt att göra, varit alldeles för finniga och haft blodvärden som varit så dåliga att det hade lurat en hjärtinfarkt runt hörnet.
Han är sådär bra. På alla sätt och vis. Vi behöver inte säga någonting, vi är bekväma ändå. Han är en ventil, ett bollplank, ett ljus i ett diffust mörker, men famför allt är han sig själv.