Jag har ett hemskt humör. Likt en orkan kan jag dundra fram. Jag säger saker utan att mena det, jag håller tyst där jag borde agera. Jag är extremt inkonsekvent och skyller gärna ifrån mig. Samtidigt är jag den ärligaste människan som finns. Jag besitter ofta en dubbelmoral utan dess like. Ibland är det på gränsen till trippelmoral. Jag älskar mig själv samtidigt som jag avskyr mig och mitt sätt att agera. Jag ber aldrig om ursäkt där jag borde, samtidigt säger jag säger alltid förlåt när jag inte borde.
Jag är en smaklös blandning, en röra. Jag är eventuellt ett fall för den mest avancerade psykvården, men där skulle de inte ens vilja ta i mig med tång.
Jag skulle kunna välja att berätta om när jag var liten, bygga upp en falsk bild av min barndom. En trygg timid uppväxt eller ett helvete, men det gör jag inte eftersom båda är lika osanna. Istället släpar jag fanskapet, mig själv, till bikten. Jag ska berätta om mig själv. Jag ska berätta det jag känner. Det jag känner om skrivandet, den till synes obefintliga kärleken, den där ångesten som ibland sätter sig på min axel och om min sjukdom Cystisk Fibros, den som alltid finns där och inte tvekar att ställa upp för göra livet lite surt ibland. En uppgörelse med mig själv och min uppväxt, det är dags att bikta sig. Erkänna, konfrontera. Det är dags att rota i det där martyrhjärtat som är fyllt med känslor. Rota på djupet, så hjärtat nästan blöder.
Jag kan bli arg, jag kan skrika för saker som inte egentligen är så farliga. Jag kan ha ett temperament som en italienare, eller en arg dansk. För det är ju det jag är. Dansk, Svensk, Estnisk. Jag kommer inte berätta fakta om Cystisk Fibros, jag kommer inte berätta om vad som sker i kroppen eftersom att fakta är inte mitt bord, du kommer förstå. Fakta får någon annan komma med, för det här är mina känslor. Mitt sätt att inte agera som den tickande, odetonerande bomb på två ben som jag ibland kan känna mig som. Mitt sätt att hantera det som jag föddes med, lever med och förmodligen kommer dö av. Fast vad vi kommer dö av vet ingen.
Kanske är det lika bra.