De sviker. Igen.
Du förlåter deras misstag, följer med på en omgång till trots att du en gång för alla skulle stålsätta dig och inte låtas köras runt med. Men ännu en gång förlåter du, relationen blir egentligen inte riktigt hel, den har små revor eftersom ni aldrig pratar ut. Cirkeln sluts, och börjar om, än en gång.
Jag har tagit en av mina bästa vänner för givet flera gånger under vår relation. Det ångrar jag djupt och det har hon och jag pratat om, jag har gråtit och haft en sådan fruktansvärd ångest vid tanken på att jag varit så vidrig mot henne. Jag har verkligen försökt att förstå vad hon måste ha genomgått. När det enda hon får för att hon ställer upp är att jag skiter i henne. Hade jag kunnat göra allt ogjort, skulle jag förstås gjort det, men det som har hänt har hänt. Det har brutit ner vår relation till minsta beståndsdel, och byggts upp igen till någonting som är starkare än allt annat. Nu är relationen riktigt bra, vi pratar om allting. Sedan att jag är lite dum och inte berättar saker, som är ganska väsentliga har endast sin grund i att jag inte vill vara till besvär. Ett släktdrag hos tidigare generationer som jag oturligt nog fått ärva.
Sedan kommer den dagen då jag har två olika relationer med vänner som bryter ihop samma dag. Där jag förstår hur min älskade Moa måste ha känt. Alla de gånger jag inte hållit mina löften, inte hört av mig för att sedan förväntat mig att hon skulle ställa upp när jag behövde hjälp, och hon så snällt gjort det. Alla dessa gånger. Att bli sviken är hemskt, men att bli tagen för givet är ännu värre. Det sätter sig som utspilld läsk på ett träbord en sommardag. Det går i princip aldrig att tvätta bort, hur mycket man än försöker.
Jag vet inte vad jag ger för intryck, men tydligen verkar jag vara en sådan människa som alltid finns där, som man just tar för givet. En som uppenbarligen inte begriper att andra utnyttjar det, att jag rent av kanske bara är lite dum i huvudet. Men det får vara slut nu. Jag är trött på att jag inte säger ifrån, och när jag väl säger ifrån så förstår inte den andra personen vad jag menar. Den skyller på andra saker. Men relationer ska man vara rädd om. Så länge det inte är en dålig relation, då har jag inget emot att avsluta den. Jag har lärt mig att aldrig ta någon förgivet igen. Att uppskatta mina vänner som faktiskt inte tar mig för givet.
Nu är det nog.