Frankrike och den väntande verkligheten.

Kommentera


Jag har aldrig hoppats på att jag inte skulle komma med på planet så som jag gjorde i söndags.  Jag önskade nästan att det sket sig fullständigt. Istället gick det undan. Incheckning, security check, passkontroll, boarding och take off. Det var som att någon knuffade mig hela vägen.
Jag ville verkligen inte lämna Frankrike. Jag ville inte lämna värmen, maten och musiken.
Framför allt vil
le jag inte hem. För hemma väntade verkligheten.

 

När jag var liten sa min mamma alltid att våra nära, som inte fanns med oss längre satt på molnen och tittade ner. Jag letade alltid efter dem när vi flög.
När hela kroppen protesterade att gå på planet så kom den tanken till mig igen. Tänk att bara få en stund med dig, M. Att få prata om livet, så som vi gjorde de gången i december på Malmö central. Väl uppe bland molnen blev jag besviken. Det fanns ju ingen där.

Flygresan till Köpenhamn gick lugnt till. Jag skrev mer än jag gjort under hela veckan, jag har fått tillbaka min kreativitet.  Orden kom så fort att jag knappt hann med. Jag skrev ett brev. Ett brev till någon jag inte känner.
Väl hemma så hade tiden stannat. Vädret var lika tråkigt som det var när jag lämnade, min bil stod på samma plats, och lägenheten luktade likadant som när jag lämnade. Men allt är så annorlunda. Detta var min sista resa på länge.  Resan var ett avstamp inför det som komma skall.