Vänner, tack.

Kommentera


Det sägs att många kan försvinna i tid av kris. När en sjukdom eller livskris drabbar någon så sätts vänskapsrelationer på prov. Vilka orkar med att finnas kvar? Vilka försvinner? Rädslan att stå ensam i allt kaos finns, orkar ens familjen med, eller stannar de bara av pliktkänsla.


Jag måste verkligen säga att genomgå en transplantation var jobbigt, men det vore sju resor värre om jag inte haft det fantastisk stöd från alla omkring mig. Familjen bevisade än en gång att vi finns där för varandra. Min mamma har haft tålamod med mitt humör, även om hon förberedde sig på ännu värre.
Pappa har tålmodigt cyklat sträckan Malmö- Lund för att hänga ett par timmar och brorsan valde bort en fredagskväll med grabbarna för att hänga med syrran på THIVA.
Men vänner, ni närmsta TACK för att ni är ni, och aldrig backat. Jag har haft förmånen att komma närmre mina vänner under denna tiden, och ni är fantastiska.
Agnes som körde ner från Småland för att hänga en helg, och hålla handen när frän flyttades.
Sara som alltid peppat och kommit med samtalsämnen och käk  när hundmaten inte smakade, och som sen bara är sådär grym som hon kan vara.
Simone för timslånga samtal, stöttande  när tålamodet sinade. och guidande genom processen.
Johan för att du alltid fanns med på avstånd och peppade. Ida för att du försåg mig med massa godis när fettreducerad kost var menyn och promenaden till Tatung.
Matilda för att du lyckats bevisa att en relation går att återuppta efter några år på varsitt håll.
Maria för att du alltid varit där och sett till att allt flutit på, hoppat in som extramamma och lagat mat när ordinarie mamma var bortrest.
Lisa och Hampus för ert engagemang och driv som ingen annan har, oavsett hur konstiga saker som händer. Om det är att ta en promenad eller prata med en enhörning. 



Sen är det alla ni andra som kommit med lyckönskningar och peppande ord via sociala medier och små överraskningar på olika sätt. TACK från djupet av mitt något kyliga hjärta.